Bra-vecka is coming up

Alla kämpar med sitt. Precis som jag gör med mitt. Jag letar just nu för fullt efter inspiration för att komma vidare och göra klart studierna, och det går sådär. Jag vill så gärna bli färdig. Men kraften saknas att ta tag i det. Sorgligt men sant. Jag tror att vägen till ny kraft är genom ”bra-dagar”, försöker därför låta bli att slå på mig själv och inte tänka på allt som jag borde och måste göra. Det låter kanske enkelt. Men det är det icke.

Nästa vecka ska jag ha en bra Joanna-vecka. Paris på torsdag kväll och fotvård med massage, nya ögonfransar och ett besök hos frissan står på ”programmet” för Joannas bra-vecka före avfärd. Pausknappen för ”allt annat” (läs: mat/vikt, studier mm) är intryckt och alla måsten får vänta tills jag kommer hem igen.

Jo, jag har en plan för ätandet framöver. Men mer om det i ett eget inlägg :-)

Censurerar

Har kommit på mig själv att censurera mig själv i bloggen. Alltså, jag har väl lite lågt självförtroende eller vad man ska säga. Tänker många gånger per dag ”åh det här kan jag skriva om i bloggen”, men sedan när jag kommer hem och ska skriva då tänker jag ”fast vem är intresserad av det där ”fåniga”?”. Så då blir det inget alls skrivet.

Med tanke på hur många som kikar in här och lämnar fina kommentarer så antar jag att det jag skriver är uppskattat (på ett eller annat vis), och då måste jag liksom leverera, och tänker att jag ska göra det. Men, sedan kommer då detta lilla men… Varför skulle någon vara intresserad?

Tror den här skilsmässan har stukat mig på mer än ett plan. Om jag ska vara helt ärlig. Och det är ju inte så att jag inte grubblar. Och egentligen har tusenmiljoner saker som jag vill dela med dig kära bloggvän. Men min vilja och att göra, är på helt olika plan just nu. Tyvärr.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag finns på Instagram som Livsvinst om du vill följa mig där. Försöker skjuta iväg några bilder om dagen i alla fall. Betydligt mycket lättare än att skriva i bloggen. Ja ja. Kram så länge. Puss också.

Gårdagen asså

Vissa dagar är bara för ruttna. I går var en sådan. Det var länge sedan jag var så stressad på jobbet som jag var i går. Så där så man bara ville gråta och åka hem.

Jag gjorde dock bara det ena, efter arbetsdagens slut. Då åkte jag hem, via John Pelle Sport på Götgatan. Fick där superservice och kunde sedan knalla vidare i ett par lila ursnygga träningsskor/vandra i Paris skor/gå långa Ralph promenader skor. Perfekta för det mesta alltså! Asics till medlemspriset 1500 kr istället för ett pris med några hundralappar till.

Inte så vänligt för plånboken, men oerhört snällt mot mina fötter :-).

100 dagar!

Hjälp vad tiden går fort. För hundra dagar sedan började jag min 100-dagarsutmaning. Jag har alltså nått målet i dag. Måldagen. Målgången. Inte ett mål som jag spränger i full kraft och firar med jubel och fanfarer. Men en liten klapp på axeln för att jag fixade cirka 80 dagar av 100 får jag. Och om man tänker på 80:20-regeln (om man sköter sig 80% finns utrymme för 20% avsteg) så kanske en klapp blir hela två klappar. Jo, jag är nöjd. Och lite missnöjd. Men mest nöjd.

Mest läskigt är det nog att 100 dagar har kommit och gått. Utan att jag hunnit blinka. Och om bara drygt en vecka sitter jag i Paris på en uteservering och sippar på lite bubbel. Det kändes väldigt långt borta när jag bokade resan. Ååååh vad jag längtar!

Ledig dag. Eller?

Min ”lediga” dag fick ägnas åt massa bryderier istället för perfekt lateri och hårslitande studier. Mitt telefonabonnemang flyttades nämligen i natt över till Tele2 från Telia. Och därmed slutade min mobil att fungera. Var vänlig sätt i ett kort som fungerar sa min Iphone. Och tackade för sig.

Det visade sig att min mobil var låst till Telia, och att mitt nya sim-kort inte alls kunde fungera. Så, efter att ha kutat runt på Söder, lyckats tigga åt mig wifi så jag kunde facebooka min nöd och be om hjälp vart jag skulle vända mig för upplåsning av telefonen så kunde jag slutligen få den inlämnad. Ett dygn kommer det ta. Alltså. 24 timmar. Utan telefon/internet/facebook/wordfeud/blogg osv. Min telefon fungerar nämligen som mitt internet när jag är på språng (bor på landet etc), och nu hade jag alltså inget. Avskuren från omvärlden. Naken.

Tur att sonen ville komma och umgås (övningsköra och äta lunch) med mig så jag inte kände mig ensammast i hela världen. Men det där med att jobba. Med mitt projektarbete som det bara är en vecka kvar på, och som jag verkligen verkligen verkligen borde lägga varenda ledig sekund på. Blev det inget med. Noll.

Fast jag fick ju lata mig lite på min lediga dag i alla fall. Häng i parken ett par timmar, läsa tidningen, slumra lite, titta på folk och dricka kaffe. Oh yes. Jag njöt. Även om jag inte hade min telefon!