Framtiden

Idag fick jag information om min eventuella framtid på Migrationsverket. Egentligen fick jag inte information som var riktad till mig personligen, men jag kan ändå förstå att det kommer att beröra mig i allra högsta grad. Det är nämligen som så att regeringen inte har gett MIV tillräckligt mycket med pengar för att all personal ska kunna vara kvar. Ja jag vet, det är konstigt med tanke på det uppdrag som vi fått från dem den 14 november (nya tillfälliga lagen om asyl). Vi är begravda i arbete och jag har ganska mycket att göra – så som alla andra. Hur som helst, när det gäller neddragningar så kommer ofta omorganisationer som ett brev på posten. Så också i detta fallet. För min del så skulle det innebära att jag (förmodligen) blir övertalig. I min lilla personalredogörarkrets så är vi ca 25 personer, mina snart 5 år i verket är inte mycket värda med tanke på att de andra har uppåt en 20 års statlig arbetstid att falla tillbaka på. Nu ska jag inte dra så stora växlar på detta. Jag har dessutom en PLAN för min framtid. Jag hade bara inte räknat med att behöva sätta planen i verket så här snart. Redan den 15 februari ska förslaget samverkas och i etapp 2 kommer väl uppsägningarna (mars-april?). Nåväl, nu undrar du säkert över min plan? Eller? Jo, jag började plugga på universitetet i höstas, en distanskurs på 20 poäng som heter ”Arbetsmarknadsteknik och personaladministration”. Kursen ingår i PAO-programmet som jag under en period trodde att jag skulle läsa. Nu är det dock så att jag har hittat en annan drömutbildning, nämligen en 120/160 poängskurs som man blir Hälsopedagog utav. Det låter som något för mig. Att hjälpa andra att leva hälsosamt, kanske hjälpa folk att viktminska, leva friskt. Kanske arbeta på ett stort företag eller varför inte Regeringskansliet med förebyggande friskvård och andra hälsoinsatser? Det skulle verkligen vara något för mig, jobba med personalen vill jag gärna fortsätta med i någon form, och kanske är det just detta jag ska ägna mig åt? Coatcha andra att ta stegen i rätt riktning?

Jag har liksom redan tänkt ut den här planen i höstas, men nu när det känns som att det är verkligt med uppsägningarna och att jag kanske ska gå ut i arbetslöshet och studier så blir man lite rädd. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om ingen vill ha mig när jag är färdigpluggad? Hjälp…!

Kommentera gärna!