Sjuuuuk

Mår inte bättre idag, och är fortfarande hemma från jobbet. Torrhostan sliter i mina luftrör och det svider och river i mina lungor (i morse spetsades det hela till med lite vomering också – inte trevligt). Vi får se om det går att ta sig iväg till jobbet imorgon torsdag, men det är verkligen tveksamt. Känns som att det finns saker som bara måste bli gjorda, och det är bara jag som kan göra dessa. Och det måste bli gjort senast fredag. Det är till att vara en viktig person i bland. I alla fall när det gäller personalens löner. Jag tror inte att 60 personer skulle tycka att det är okej att de inte får ut några fullständiga löner bara för att jag råkar ligga hemma och är sjuk.

På bilden till vänster ser du mig så som jag sett ut de senaste dagarna. Jag har hasat runt i min sköna (och numera allt för stora) morgonrock och med Robins fårskinnstofflor och sett allmänt sunkig ut. Bilden visar även ett av mina mindre bra inmundigande under gårdagskvällen. Nämligen den amerikanska feta caramellglassen med kolasås och chokladpraliner. Mums. Men inte bra för min mage, den har gjort uppror hela kvällen. Ush vad man får ångest när man klämt i sig sådant här… Fattar inte varför man gör det egentligen? Är det verkligen såååå synd om mig för att jag är sjuk och ensam? Och OM det nu är såååå synd om mig, varför tror jag då att glass skulle göra att det blir mindre synd om mig? Tröstätande – för vem då? Jag fattar ärligt talat mig inte på den här typen av psykologi. Eller jo, jag förstår den precis – när det gäller andra. Men inte alls när jag trillar dit själv. Konstigt.

Påkommen

Kommentera gärna!