Inskrivningen

Sådärja, då var man inskriven på Karolinskas rekonstruktiva plastikmottagning. Blev omhändertagen av den kvinnliga kirurgen som ska skära i mig på onsdag. Hon gav ett väldigt lugnt och trevlig intryck. Vi gick igenom min hälsostatus och hon tog blodtryck och lyssnade på hjärtat och lungorna. Jag slapp ta blodprover (man försöker tydligen undvika det om det inte behövs) eftersom att jag är så UNG och FRISK :-) , så verkade det onödigt att sticka mig tyckte hon. Jag höll med. Livrädd för sprutor, nålar, blod och slem som jag är! Jag hade ju med mig Marias mamma som stöd ifall det skulle bli något obehagligt gjort. Eller om de skulle säga något dumt (då skulle hon ”rädda” mig, det är jag övertygad om). Vi ställde lite frågor om gördeln, hur operationsärret kommer att vara och så där. Kirurgen berättade att de liksom gör ett stort hål runt hela magen och sedan lyfter av huden och fettet som sitter där tar de också med. Sedan syr de ihop det hela från sida till sida och flyttar upp naveln. Låter ju logiskt. Jag trodde i ju för sig att de skulle skära från sida till sida och sedan ta bort det däremellan, men tydligen gör de som sagt ett stort hål. Som hon sade, ”det blir ett stort HÅL i buken här” och så ritade hon med fingret över hela magen.

Efter besöket hos läkaren så fick vi gå vidare till Narkosläkaren som ska söva mig. Jag är ju rädd för allt som har med sjukhus att göra så det var skönt att få träffa narkosläkaren som lyssnade på mig och mina tidigare obehagligheter. Han lovade mig lugnande redan från början, så det verkar inte vara något problem. Han kollade på mina händer och kunde konstatetera att det nog inte skulle bli några problem att sätta nålen för sövningen där. Jag kunde annars välja på att bli sövd med gas och mask över ansiktet, men det tycker jag verkar vara lite obehagligt – att känna sig kvävd det sista som händer… När vi var färdiga hos narkosläkaren och tittat in lite snabbt på uppvaksavdelningen så forslades vi vidare ner till avdelningen där vi träffade en sköterska som gav lite information (hon gillade min fina stegräknare :-) )

Jag är fortfarande förvånad över att de inte har sagt till mig att jag fortfarande är för tjock. Att jag måste gå hem och banta innan de kan ta fram kniven… Konstigt det där hur tankarna leker med ens annars ganska smarta hjärna!

Kommentera gärna!