Övergångsställen

Mer än halva dagen har gått och jag och Robin har precis varit ute på promenad. Vi gick ner till Bygg Ole och köpte 4 dörrhandtag till mitt fina ”Livsvinstskåp” där jag förvarar stegräknare och allt som hör till det men även pärmar och lite av varje (allt får inte plats, men bra mycket). Det ser nästan ut som det till vänster på bilden, förutom att det har ytterligare ett rött skåp ovanpå det vita blommiga och står på hjul så jag kan dra runt mitt kontor. Visst är det snyggt? Finns på IKEA.

Men det var ju inte skåpet jag skulle berätta om nu. Utan om plågan att behöva anpassa sin fart till verkligheten (fast det kanske är en bra lärdom för mig?). Hur som helst, för att komma till Bygg Ole så måste man över en fyrfilig gata och sedan över en tvåfilig. Jag tycker själv att jag har fått upp farten ordentligt i stegen vid det här laget. Men den gröna gubben som visar att man får gå vid övergångsstället för att bilarna står still. Den jäkla gubben är så stressad att jag ALDRIG hinner över innan det slår om till rött. Och det stör mig. Eftersom att det visar på att jag går saktare än en tant med rullator (trots att jag själv känner att jag nästan springer fram jämfört med för en vecka sedan – det har verkligen gått en hel vecka sedan jag fick komma hem nu :-) ).

Ja, så när jag går där och känner att YES jag kommer att klara det den här gången, nä, då börjar den ”härgårmangubben” hacka och sedan slår den om till rött och alla i den långa bilkön undrar säkert vad det är för fel på den där ”latmasken” som inte kan gå fortare än en blöjbebis. Eller för den delen vid obevakade övergångsställen, eller när man ska passera en parkeringsplats eller något och man går sakta sakta över så alla blir tvungna att stanna, då känns det som att de tror att man jävlas med att gå extra sakta. Men man kan ju för sjutton inte gå runt med en skylt ”Var vänlig visa hänsyn, personen med skylten är nyopererad” – men jäklar vad fint det skulle sitta ;-).

Och svar nej, jag klarar mig inte ens över ett övergångställe med TVÅ filer innan det slår om. Trots att Robin hejjar på ”Kom igen morsan – DU kan klara det” och sedan ställer sig och asflabbar när man misslyckades. För att sedan lägga en mildrande hand på min arm och säga ”Men du klarade det nästan i alla fall”. Då smälter man lite :-)

Kommentera gärna!