10 000 före frukost

Vaknade obarmhärtigt tidigt idag. Jag har som en inbyggd väckarklocka som säger åt mig att vakna strax efter sju, nästan jämnt. Men idag så hjärnan åt mig att vakna redan 6.30 – en söndagsmorgon – då man har möjlighet att sova hur länge som helst. Är inte det orättvist? Förmodligen kommer jag inte vakna så tidigt en enda morgon den kommande arbetsveckan och känna att NU vill jag gärna gå upp. Nä då låter det annorlunda *gäsp gäsp inte reeeedan* och *gnäll gnäll*.

Jag hade inte annat att göra än gilla läget och krypa ur sängen och sätta mig vid datorn. Skrev ut några fakturor och packade helgens beställda stegräknare. Sedan drog jag på mig kläderna och gav mig ut på Långa Nyckelviksrundan. Det var en promenad på 1 timme och 40 minuter och 10 000 steg före frukost. Det är en ganska kuperad terräng och några av backarna är rena rama killers. Men jag känner mig stark och motiverad just nu så det känns verkligen som jag kan vinna över hinder efter hinder och alla ”käglor” som står ivägen kan det här bowlingklotet flytta på utan problem. Det här är nämligen den promenad jag fasat för och längtat efter sedan operationen. Och jag har inte klarat av den förrens idag, jag har inte ens varit i närheten att försöka klara den här rundan. Så vad finns det nu för hinder att passera? Ja, ett träningspass förstås, men det får jag ju inte ens testa förrens i maj.

Kommentera gärna!