Människor

I dag skulle min kära vän L komma till jobbet och äta lunch med oss brudar ute på lokal. Tyvärr blev hon sjuk och jag som verkligen sett fram emot att få träffas och höra det allra senaste i hennes liv fick ställa förväntningarna på vänt. Så himla trist. I samband med att jag fick veta den tråkiga nyheten av A så berättade hon en rolig sak. Hon och hennes dotter ska åka till Barcelona på hennes dotters 18-årsdag i maj. Hon ska ge resan som present till dottern och jag blev så himla glad för hennes skull att mina ögon nästan tårades. A är inte så bra på att ”ge sig själv” utan allt går till familjens väl och ve. Men hon jobbar på att ”ge sig själv” och blir bara bättre och bättre på det. Och jag blir så himla glad :-) och lycklig av att se henne så glad och lycklig!

En annan sak som gjorde mig glad igår, var när jag gick i Gamla Stans tunnelbanestation och hörde vackert gitarrspel på långt håll. Min plånbok lågt långt ner i ryggsäcken och jag hade inget skrammel i fickorna. Så när jag närmade mig så sökte jag den spelande killens blick, fyrade av ett brett leende och gjorde ”tummen upp”. Jag tror att han blev minst lika glad av den gesten och att jag visade min uppskattning med att SE honom som min guldpeng hade gjort bland alla andra guldpengar på gitarrfodralet. Eller vad tror du? Varför är man så rädd för att möta människors blickar för? Sådant funderar jag ofta på när jag går på stan, och söker medvetet andra människors ögon. Det intressanta är när två ögonpar möts, för helt plötsligt så glimtar det liksom till. Man passerar varandra och varandras liv. Inga fraser utbyts, utan endast ett ögonkast – och man SER sina medmänniskor… Sådana expreminet gillar jag :-)

Kommentera gärna!