Belöning

Så vad har jag roat mig med idag mer än traska ihop 13000 steg (17000 igår), njutit av lugnet på landet, sett en film, sovit en eftermiddagslur och påbörjat en ny deckare? Jo jag och Robin har städat och skurat insidan av vår bil. För den är till salu :-) . Den är till salu för att jag har uppfyllt en dröm och införskaffat mig en cab :-). En rar champagnefärgad Chrysler med vita skinnsäten och mörkblå inredning :-)

Redan för ett år sedan så bad jag mammas man som är bilhandlare (utöver ambulansförare) att slå en signal om han fick in en liten sportbil utan tak som skulle kunna passa mig. Det är en dröm jag länge haft att få ha en cab, kan verkligen se mig själv komma körande här på landet på väg mot havet, vinden som susar i håret och kanske med en liten sjal knyten runt halsen (50-talsbrutta *flin*). Och i veckan ringde han. En bil som skulle passa mig fanns på gården. Med rejält baksäte för två personer, alla bekvämligheter såsom elstolar, cd-växlare och med stark motor (V6 och 203 hästar) så skulle den kanske kunna passa den här donnan. Och mycket riktigt. Det såg jag direkt när jag körde in på gårdsplanen idag och fick se Joannabilen stå där och glänsa.

Efter att ha gått några ärevarv runt den och sett taket åka in och ut med hjälp av en knapptryckning kunde jag knappt bärja mig innan jag fick sätta mig bakom ratten och ta en jungfrutur :-). Väldigt snabbt vänjer man sig vid lyxen att köra med automat, jag som är van vid växelspak hade inga problem alls att ”glömma” att jag behövde växla. Bilen svarade direkt på min gasfot och låg tryggt och säkert på vägen.

Det var ju bara ett problem som tornade upp sig tidigare i veckan när P-Å ringde. Maria sa ”Du bestämmer vilken bil vi ska ha, men vi ska bara ha en”. Vilket innebär att vår stora rymliga Toyota med plats för både fina auktionsfynd, cyklar som ska till landet och BMX:en som åker till Robins träning två gånger per vecka inte längre finns kvar. Hörde mig för om det var möjligt att sätta en dragkrok på bilen, men se det går inte. Det passar sig inte på en sportbil har jag lärt mig. När jag fick det beskedet gick luften ur mig och jag lade ner huvudet på skrivbordet och grät några tårar över något som jag inte hade och aldrig skulle få. Men, Maria peppade mig att ändå åka och provköra, kanske går det att få in BMX:en i bagageutrymmet trots allt sa hon. Så så fick det bli.

Efter själva premiärturen så var det då dags för att se om Robins cykel gick in eller ej. Och tro´t om du vill. Men man kan få in den såpass mycket att man kan köra med bakluckan öppen. Bagageutrymmet är ovanligt stort för att vara på en cab (men det är ju en stor bil också) och där kommer få plats med mat efter en storhandling eller packning när vi är på resande fot. Ja, till och med en liten BMX får plats. Kanske får även min cykel plats, annars får jag nöja mig med min damcykel utan växlar som jag har på landet när jag är här (eller så får jag väl ta caben helt enkelt :-)). Vem vet, det kanske till och med går att gå på auktion och köpa sig en Moraklocka och köra hem den nedcabbat i baksätet. Ingenting är omöjligt som jag och Gunde brukar säga :-)

På torsdag går jag i mål. Då har jag minskat 80 kg. Detta är min belöning för fyra års hårt kroppsligt och mentalt arbete. Visst är det häftigt!

Kommentera gärna!