3 månader

Exakt för tre månader sedan så låg jag nedsövd på Karolinska och de karvade som bäst i magen på mig. Tänk vad tiden går fort egentligen. Det känns verkligen som evigheter sedan jag opererades. Och inte bara tre månader. Den första tiden var verkligen bedrövligt jobbig, men se nu, jag är pigg och stark som en ardenner, ja nästan i alla fall. Träningen är jag ju inte fullt igång med än, och cykeln har bara använts en enda gång än så länge. Men snart så…

Lite läskigt (eller bra kanske) är det att hjärnan och kroppen kan ”glömma” bort smärtan och allt negativt som följde efter operationen, som infektionen, problemen med gördeln, tröttheten, smärtorna, knarktabletterna, förstoppningen osv. Hur man hasade sig fram och höll på att svimma när man gått 500 steg. Sådant är det lätt att glömma. Vilket är tur. Som att föda barn ungefär. Det var ju inte heller en angenäm upplevelse (minns att jag vid tillfället jämförde det hela med att en grävskopa med gripklor slet sönder kroppen inifrån. Hmmm). Men ändå så har drömmarna och tankarna ibland vandrat iväg ”det skulle vara mysigt med en till”.

Riktigt så tänker jag inte nu när jag eventuellt ska omopereras ”att det skulle vara mysigt med en till” menar jag. Utan snarare, måtte det inte bli lika jobbigt. Vilket det inte borde bli eftersom att de bara ska skära bort hudöverskottet längst ner som fortfarande hänger. Och kanske ge mig ett par shyssta rattar :-). Det får vi se när jag träffar dem den 19 maj igen för slutbedömning.

Min vikt för tre månader sedan var  68 kg, i morse vägde jag 65,5. Det innebär att jag gått ner 1 (!) kg sedan operationen på egen hand eftersom att de skar bort 1,5 kg hud. Ingen supersuccé med andra ord. Men å andra sidan så har det ju varit väldigt svårt att ha förbränningen igång då jag inte kunnat röra mig ordentligt förrens för några veckor sedan.

Positivt tänkande mina vänner. Det är vad som krävs för att vara en viktvinnare. Glöm aldrig det!

Kommentera gärna!