Livsvinst säljer stegräknaren Omron Walking Style II till ett av marknadens bästa pris:
Alla storlekar! Krönika i Aftonbladets Viktklubb
Snodde ihop en krönika till Aftonbladet. Så här blev resultatet som går att läsa i viktklubb :
Härom kvällen såg jag ett tv-program som handlade om en 16-årig pojke i England. Han vägde närmare 140 kg och ville göra en operation av magsäcken för att bli smal. Att operationer hjälper många tycker jag är bra. Men min inställning är att man måste försöka själv först.
Och nu menar jag verkligen göra ett helhjärtat försök med ändrade mat och motionsvanor. Inte bara tro att kilona försvinner för att man bestämt sig för att “försöka”. Det krävs mer än ord. En operation är ett stort ingrepp på kroppen som inte försvinner när man har nått målvikt. Utan man lever med detta handikapp med extremt liten magsäck hela livet ut. Inga mer trerättersmiddagar i hela livet. Aldrig mer någon mening med att gå på julbord.
Hur som helst. Det som upprörde mig i programmet var att kirurgen på den privata kliniken i USA som skulle genomföra operationen upprepade flera gånger att det var OMÖJLIGT att gå ner mer i vikt än 10 kg och behålla sin nya vikt. Det vet ju både du och jag är nonsens. Jag har gått ner 80 kg och snart haft min målvikt i ett år. Något kilo upp och ner under den här tiden har vikten pendlat. Men att påstå att det är omöjligt känner jag som ett slag i magen. Inte på mig. För jag har ju bevisligen klarat det omöjliga. Men för alla mina viktminskande systrar och bröder runt om i världen som faktiskt tror sig veta klara av detta denna gång. Ska de och vi få information som är felaktig? Är det rimligt? Är det rimligt att vinstdrivande företag ska få sprida rappakalja hur som helst? Nej det tycker inte jag.
Och jag tycker att det är dags att vi alla, tillsammans visar att det går. Det går att nå målvikt med sunda värderingar av mat och motion. Oavsett diet eller personlig tränare eller ej.
När jag vägde som mest fick jag ofta möta föraktfulla läkare som oavsett krämpa jag sökte för, alltid ville de prata om min övervikt. Som om det var den som gjorde att jag hade ont i örat för tillfället. Många gånger fick jag frågan om jag ville opereras. Jag kan inte minnas att de en enda gång frågade om jag hade gjort något för att försöka gå ner i vikt själv. Eller att de ville remittera mig vidare till en dietist. För mig kom ett avgörande möte med en barsk svärmor och närkontakt med en minilastbil som fick mig att bestämma mig. För det är vad jag gjorde. Bestämde mig. Inte bara med ord. Och jag gjorde det igen och igen - varje dag, flera gånger om dagen. Faktiskt varje gång jag höll på att stoppa i mig en kaka, ta en extra portion, välja den gräddiga pastan istället för en nyttig bulgursallad - det är det som gör skillnaden. För mig och för dig.
Lycka till!
Mail:
© 2008 All rights reserved
Januari 9th, 2009 at 3:26 pm
Jag har erfarenhet av dessa operationer. Jag själv har inte gjort en utan två i min närhet.
Men det blir liksom fel då man inte TÄNKER annorlunda. “Jag åt ett wienerbröd till lunch så nu orkar jag inen middag..”
Jag önskar att alla gör som dig.
Ät och motionera.
Apsnygga skor!!!!!!!!!
Januari 9th, 2009 at 5:43 pm
Håller med fullständigt.
Det mesta går om man bara har bestämt sig!
Men det är inte alla som gör det.
Bestämmer sig.
På riktigt.
Januari 9th, 2009 at 6:55 pm
Jaha, intressant. Jag gick ner 20 kilo för ca 3 år sedan. Och har nästan hållt vikten sedan dess. Har dock på senaste tiden gått upp lite mer så jag har några kilo att gå ner för att ha - 20 igen. Men jag har gjort det själv. Med motion, motivation (från dig) och mig själv och med medvetet ätande och träning. Kan du och jag så kan många andra med oss! Tack för att du är en sådan inspiration. :) När jag står och väntar står jag inte stilla utan jag promenerar fram och tillbaka och har en inre bild av dig när du promenerar upp och ner längs perrongen. :P Fortsätt att vara en inspirationskälla för alla oss som vet att man kan gå ner i vikt bara man bestämmer sig. Självklart vet jag att det finns dem som behöver en operation och där den har räddat deras liv. Men ibland känns det som om man inte ger personen ifråga en chans att lyckas på egen hand. Ha det bäst! *kram*
Januari 9th, 2009 at 8:08 pm
Åh vad bra skrivet Joanna!
Baaaasta!
Januari 9th, 2009 at 8:40 pm
Ja, verkligen intressant. En av mina allra bästa barndomsvänner avled pga en magsäcksoperation nyligen, det är minsann inte riskfritt!! Jag har gått ner 30 kg och stått stilla ett år (har ca 15 kg kvar), men att du har gjort det Joanna (en “vanlig” tjej) är en otrolig inspiration och dina tankar varje dag hjälper mig att fortsätta att gå vidare och förhoppningsvis nå hela vägen fram. Någonstans läste jag att när man hållit vikten i ett halvår så kommer man inte gå upp för då har man identiteten “hälsosam” och “atletisk” både av andra och av sig själv, om det är målet. Tack Joanna! Keep going!
Januari 9th, 2009 at 11:19 pm
Ja. Du om nån vet ju att det går.
Och tack vare att du är ett levande bevis på det så ska jag banne mig också fixa bort mina drygt 30 kilon plus.
Januari 9th, 2009 at 11:23 pm
Gick ner 17kg 2005 i vk. Höll vikten ett år. Sen ville jag gå ner mer för jag var ej vid målet, vägde 75.
Började med LCHF. Tog bort kolhydrater. Gick bra till en början, men sen ökade jag i vikt. Stoppade. Började igen några månader senare. Same same. Ner för att sen gå upp. Idag 4 år senare och 4 år äldre, nu 60+ så får köpa större storlekar. Bearbetar känslor som är inkapslade och känner att jag behöver acceptera läget tills känslorna är bearbetade.
Tror på en frisk balanserad kropp framöver och värderar frid och harmoni. Önskar att det vore lika lätt att ändra förhållandena som när jag var yngre.
Är du 35 så sätt fart nu, vänta inte. För det blir svårare när du har passerat klimakteriet.
Januari 10th, 2009 at 6:50 am
Åh, så bra skrivet! Jag är faktiskt ny läsare men lägger genast till dig som favorit. Nyåret började för min del med en ordentlig kostomläggning. Jag väger nu 85 kg till mina 1,60 så det ska bort en del och då är det nödvändigt med inspiration! Det blir till att lägga upp en egen viktblogg tror jag…:)Väldigt intressant med bemötandet inom vården av gravt överviktiga. Jag läser till sjuksköterska och ska just skriva uppsats. Ämnet för den blir HBT-personers upplevelser av vård.
Ha det gott/Susanne
Januari 10th, 2009 at 10:05 am
Jättebra skrivit!
Och du har gjort något fantsastiskt bra för dej själv. Grattis!!
Operation är sista utvägen,mycket fungerar men flera gånger har jag träffat patienter som inte förstått,”tagit in” eller i värtsa fall inte vill tänka rätt hur man bör äta!!
Någon har mått väldigt dåligt låång tid efteråt och några har ju inte “tagit till sig” att de inte kan äta mer än ett par teskedar mat åt gången.
Tanken kan försätta berg och det ser vi måmga exempel och bevis för på VK!!
Tack Johanna
Kram emsa
Januari 10th, 2009 at 4:20 pm
Ibland sätter vår biologi tydliga gränser. Visst kan man “drömma” om att leva i 800 år, men det betyder inte att man kommer att lyckas! :)
Bra läsning:
http://www.thelifestylecompany.com/articles/articledetail.asp?PublicationID=89
Januari 10th, 2009 at 8:02 pm
Jättebra skrivet. Jag såg oxå programmet och reagerade som du.
Januari 13th, 2009 at 12:43 am
Hej! Tänkte bara säga att jag som viktopererad faktiskt inte riktig känner igen mig i det du beskriver. Dels känner jag mig inte handikappad av min nya magsäck. Faktum är att jag knappt stött på någon viktopererad som känt sig handikappad, och då är jag ändå medlem på 2 communities för viktopererade. Varför skulle jag inte kunna äta 3-rätters, visst jag kan inte skrapa tallrikarna rena, men ett par tuggor av alla 3 rätterna går ju fint. Och jag njöt i fulla drag av julbordet, visst jag kunde inte äta mer än 1 tallrik, men jag kan fortfarande njuta av sällskapet och jag har lärt mig att plocka ut det som är godast.
Sen säger inte de kirurger jag träffat att inte någon kan gå ner så mycket vikt, men det är faktiskt inte alla förunnat att gå ner massor i vikt och förbli i vid den vikten. Oftast så har man kroppen emot sig, eftersom den försöker få tillbaka den vikt den vant sig vid. Men det är ju jätteroligt att du tillhör det fåtal som lyckats med den bedriften. Och du är värd all cred, du får. Men jag blir uppriktigt ledsen varje gång jag hör någon säga: Kan jag så kan alla, för det är oftast inte sant.
Sen tycker jag långt ifrån alla ska opereras, det är inte ett verktyg som fungerar för alla. Lika lite som den väg du valt är det.
Och till skillnad från vad många verkar tro, så krävs det mycket arbete med att lära in nya vanor även efter en viktoperation. Nåt de flesta jag har träffat som blivit opererade också vet. Som vi brukar säga till varandra, de opererar bara magen, huvudet förblir som det var.
Och Emsa har fel, vi viktopade vare sig är nödgade till eller bör nöja oss med att bara äta ett par teskedar mat åt gången. De flesta viktopade jag känner kan efter något år äta ca 1 dl ris, pasta eller potatis, 1 dl kött eller fisk och 1 dl grönsaker. Och det är också vad varje sund dietist rekommenderar oss viktopade att äta till lunch och middag. Utöver det ska vi dessutom äta frukost och 2-3 mellanmål.
Sen tycker jag det mest sorgliga med den 16-årige pojken, var att han blivit opererad med en metod som svenska kirurger idag inte använder sig av, eftersom den riskerar att få så mycket biverkningar efter ett par år.
Januari 13th, 2009 at 1:58 am
Jag skulle vilja höra vad du råder mig till. Jag är en kille som provat allt, jag menar verkligen allt.
nu väger jag 225 kilo, och jag tänker göra som du. Vart börjar vi? Jag skall alltså gå ner 130 kilo med din metod.
Tror du verkligen själv, att jag under den tiden detta tar, vid varje enskilt tillfälle, väljer det rätta, och ej kommer trilla dit igen?
Hur många gånger tror du att jag kommer trilla dig på en period av två stenhårda år? jag vet, tillräckligt många för att misslyckas.
Få se nu, jag skall å andra sidan opereras snart. Jag är garanterad viktnedgång med minst 80% av min övervikt. Jag kommer med all säkerht få leva ett normalt liv inom två år.
Jag kommer att äta samma saker som min övriga familj, fast mindre och oftare. Jag kan inte trilla dit igen och misslyckas, om jag inte är extremt envis och dum.
Så vilket skall jag välja tro?? Efter ett helt liv med fetma och dess umbäranden, misslyckanden och alltid samma möjlighet att begå samma dumma misstag och äta för mycket. Hmmm… svårt beslut, eller??
Chansa med din metod eller garantera mig ett bestående resultat för resten av livet..hmmmmm….
Januari 13th, 2009 at 7:12 am
Visst det är inte omöjligt att göra det du gjort men enligt statistiken är du ett undantag då långt färre än fem procent av dem som kommit över BMI 40 kan gå ner till “normalvikt”. Och att sedan säga att alla kan göra som man själv gör är bara fördomsfullt, alla kan inte göra samma förändringar och lyckas. Jag och min sambo levde helt rätt och sockerfritt i ett halvår hon rasade i vikt och jag med pcos stod kvar på exakt samma vikt efter 6 månader utan fusk då kan jag erkänna att jag tappade all ork. Nu är jag opererad med gbp sedan 12 december och har gått ner snart 20 kilo det fungerar och jag åt julbord på julafton utan problem, inte lika mycket men av de sorter jag ville.
Januari 13th, 2009 at 7:13 am
Grattis till din viktnedgång, du har verkligen varit duktig och det vill jag ge dig kredit för.
Däremot att uttala dig om hur det är att vara viktopererad tycker jag är konstigt när du inte har den erfarenheten….att inte kunna äta julbord?, att inte kunna äta trerätters?, att vara handikappad? hur menar du? har du fog för det du skriver?
Att vara fet/överviktigt är ett stort hälsoproblem och hälsorisk. Min åsikt är att det är fantastiskt att människor kan få hjälp med sin övervikt av sjukvården och ingen ska tro att det går av sig själv efter en viktoperation du måste fortfarande jobba aktivt med din vikt för att gå ner i vikt, det är endast ett hjälpmedel.
Januari 13th, 2009 at 8:25 am
Hej!
Jag förstår att min krönika kan läsas på fel sätt ser jag nu när jag läser den med er som opererats ”ögon”. Jag vill bara påpeka att jag hyser all respekt för de val som överviktiga gör för att komma ner i vikt. Att vara tjock är ett större handikapp än att ha en liten magsäck. Även om det är en begränsning i livet så är begränsningarna och hälsoriskerna större när man är kraftigt överviktig.
Redan i första stycket så skriver jag dock ” Att operationer hjälper många tycker jag är bra”. Och krönikan (obs det är ej en debattartikel för eller emot operationer, utan bara en krönika) är skriven utifrån mina egna tankar och reflektioner. Jag känner flera som har gjort den här typen av operation, med varierande resultat.
Och hur det än är. Så är det så att det som styr viktnedgången i slutändan hur ofta handen går till munnen. För det finns inga garantier på att få behålla sin viktnedgång bara för att man har gjort en operation (som är ett jättestort ingrepp) – det finns sätt att få i sig för mycket kalorier även som opererad (tex genom att smälta choklad och dricka den – som jag vet en person har gjort…)
Krönikans huvudsyfte handlade dock om att man måste försöka själv först. Och att det är fel av läkare att påstå att det inte går att gå ned mer än 10 kg. Vilket är bullshit.
Jag önskar alla lycka till. Oavsett om de väljer operation eller inte.
Joanna
Januari 13th, 2009 at 9:39 am
Ja du, jag är själv krönikör både för tidning och nätet, och när jag skriver om så pass allvarliga saker, ser jag till att ändå använda “jag” termer för det jag tycker personligen om saker,
sedan ser jag till att skillnaden mellan mina roliga ideer och infall verkligen går som läsare att särskilja från fakta.
Du skall inte skriva osanningar om fakta, men väl dina egna förvrängningar, tankar, ideer OM faktan som du personligen har,
och låt det även framgå. Skall det skojas, så skoja ordentligt, låt faktan vara fakta, eller bygg om den till ditt eget, men tydligt.
Januari 13th, 2009 at 9:45 am
Bigbiker:
Jag lyckas räkna till 30 (!!!) ord bestående av JAG, MIG, MINA osv… Hur mycket mer skulle jag kunna få in i den här texten tycker du? Att den handlar om MINA erfarenheter och vad JAG tycker?
/ Joanna
Januari 13th, 2009 at 5:20 pm
Det jag reagerade på var att du dels verkade anse att magsäcksoperationen innebar att jag som överviktig skulle bli handikappad, och som enda anledning nämnde att jag inte kunde äta så mycket som förut.
Och att du verkar utgå från att bara för att du klarat nåt så kan vem som helst kan klara det. Jag skulle ju också kunna resonera så, om jag kan skriva alla rätt på Mensas test, så kan väl alla, eller?
Du nämner att du känner en person som smält choklad och druckit den. Jag antar att han/hon har genomgått sin operation för många år sedan innan de nya metoderna kom fram.
Skulle bli otroligt förvånad om någon som gjort en Gastric Bypass eller en Duodenal Switch skulle hålla på och smälta choklad. Vi har inga problem med att äta en ruta choklad som den är utan att smälta den. Men vi låter det oftast stanna vid en ruta, eller så avstår vi helt och hållet eftersom den inte är lika god efter operationen som den var före…
Det kirurgerna på Sahlgrenska dessutom kommit fram till genom forskning är att de som genomgått de nya metoderna i större grad har bättre matvanor än de som genomgått den äldre typen av operationer. De som genomgår en Gastric Bypass kan få nåt som heter dumping som innebär att kroppen reagerar mycket negativt på sött. Vilket ju gör det lättare att låta bli den där kakan, vem vill må dåligt?!
Själv så har mina smaklökar förändrats efter operationen, mycket av det jag tidigare föll för smakar inte längre speciellt gott, såsom kakor och godis. Marabous mjölkchoklad tycker jag numera är riktigt riktigt läbbig. Medan jag helt plötsligt har börjat uppskatta tomat och gröna ärtor, som jag tidigare inte alls gillade.
Jag tycker mig märka att mångas åsikter om viktoperationer bygger på de metoder som kirurgerna numera slutat att använda. Och anledningen till att de slutat använda dem är att biverkningarna blev väldigt allvarliga. T.ex människor som smälte choklad och drack, eftersom det var det enda de kunde äta som inte gjorde ont. Jag känner också personer som gjort sånt… Och jag lider med dem, för där kan jag hålla med om att viktoperationen blev ett handikapp.
Själv mår jag ju som en prinsessa, min livskvalite har förbättrats så mycket de senaste 7 månaderna, att jag ibland måste nypa mig i armen för att förstå att det är sant.
Och jag önskar verkligen alla lycka till med att nå sina viktmål, oavsett vilken metod man väljer. Huvudsaken är väl att man hittar den metod som passar en bäst….
Januari 13th, 2009 at 9:14 pm
Hej, jag vill bara säga att jag flera gånger har lyckats gå ner ca 25 kg och även att hålla den nya vikten i flera år. Men sedan kommer kilona tillbaka igen, och igen och igen. Så är det bara. Våra kroppar är så funtade att de vill ta tillbaka de förlorade kilona. Min dietist, som man ju träffar när man ska göra en viktoperation, berättade att ca 98 % av alla som går ner i vikt förr eller senare går upp alla kilona igen.
Du kanske har turen att tillhöra de 2 % som får behålla den nya vikten. I vilket fall som helst så är du bara att gratulera om du kan hålla dig till den vikten i framtiden också.
Själv valde jag till slut att få en viktoperation gjord eftersom jag vill LEVA. Det är en livräddande operation för många. Betydligt farligare att vara överviktig än att operera sig. Men som du själv tycker så är det ju inte en metod som passar alla. Det som är viktigt är att veta att en sådan operation INTE är en genväg till viktminskning för de som är “lata och inte klarar” att gå ner i vikt. Det handlar om mycket mer än det.
Men att det skulle vara ett handikapp att vara viktopererad kan jag inte på något sätt förstå att du kunde skriva. Det är ju precis tvärtom. Jag gjorde operationen för att slippa känna mig handikappad. Jag kan äta allt, precis som du, men inte alltid, precis som du, och inte hur mycket som helt, precis som du. Skillnaden är kanske att jag blir dålig om jag försöker klämma i mig för mycket fett eller för mycket socker. Men att äta fett kan jag, och det är ju viktigt att äta också, likaså kan jag äta en del söta saker, fika om jag blir bjuden, lite lösgodis eller en chokladbit någon gång då och då etc. Trots att det söta inte är viktigt ur näringssynpunkt, så har det en social och psykologisk betydelse att kunna smaka det någon gång, eller hur.
För att kunna få en viktoperation så krävs att man flera gånger har försökt, genom någon vedertagen metod, att gå ner i vikt. Det kan vara VV, dietist, mediciner samt andra metoder också. Dessutom ställs kravet att man går ner i vikt innan operationen, genom mycket styrd “hårdbantning” som min läkare sa.
Jag har nog haft tur, eftersom jag sällan har träffat på läkare som skyllt på min övervikt, trots att jag har svår artros, fibromyalgi, mycket migrän samt även andra sjukdomar. Inte en enda läkare har föreslagit operation, utan det var jag själv som till slut insåg att det var det jag borde göra.
Att du kritisterar andra som försöker tjäna pengar på överviktiga tycker jag illa om. Där kastar du verkligen sten i glashus! Även om jag i sak håller med dig om tvivelaktiga metoder i bl a USA.
Januari 13th, 2009 at 9:23 pm
Jeanette:
Jag vill bara klargöra att jag har ganska svårt att “tjäna” några pengar på att dela med mig av mina erfarenheter och peppa och motivera andra att gå ner i vikt på ett sunt sätt. Det förstår du nog om du tittar på mina priser :-)
Om jag “tjänade” pengar på detta så skulle jag inte behöva jobba med två jobb. Både Livsvinst och den anställning jag har som inbringar min LÖN.
/ Jo
Januari 13th, 2009 at 9:39 pm
Till att börja med måste jag bara säga att jag tycker att det är väldigt roligt och inspirerande att du lyckats tappa så mycket som 80kg på egen hand. Jag hoppas verkligen att du lyckas hålla kvar.
Jag hör till den grupp människor som gjort en Gastric bypass. Jag opererades för knappt tio månader sedan. Redan efter bara ett par veckor mådde jag bättre än vad jag gjort på många år. Något som förändrades i mitt liv efter operationen var att jag fick planera mina måltider på ett helt annat sätt. Jag bör äta varannan timme, men det fungerar över förväntan bra.
Jag kan till viss del hålla med om att viktminskning till stor del handlar om att “verkligen bestämma sig” och att sedan hålla fast vid det. Men, och jag kan bara tala för mig själv här, jag upplever att jag själv verkligen har bestämt mig ett flertal gånger under mitt 22-åriga liv. Vid flera tillfällen har jag lyckats tappa 12-17kg, sedan har motivationen dalat. Jag upplever att när jag bestämde mig för att genomgå operationen, så bestämde jag mig för livet för att “välja” bort övervikten. Det var ett sätt för mig att bestämma mig ordentligt. Jag kan inte ångra mig om en vecka för att jag har en dålig dag. Äter jag inte bra mat regelbundet, mår jag dåligt. Och dåligt vill jag inte må.
Operationen var metoden för mig. Jag ångrar den inte en sekund. Jag kan erkänna att jag för ett par år sen hade massor av förutfattade meningar om hur livet efter en operation skulle kunna vara. Skulle man någonsin kunna äta mer än ett par tuggor? Äta barnmat? Aldrig någonsin kunna gå på restaurang? För mig har egentligen inte själva maten varit ett problem under mitt överviktiga liv. Jag har inte ätit “alldeles för mycket mat”, mitt problem har egentligen legat på godis och för lite motion. Nu efter operationen äter jag måltider som är ungefär 2,5dl stora, fördelat på proteiner, kolhydrater och grönsaker. För mig är det tillräckligt. Om jag ibland äter någonting som jag känner att jag skulle vilja äta mer av, kan jag göra det vid nästa måltid.
Jag känner mig absolut inte att jag lever med ett handikapp. Jag känner mig privilegiad för att ha fått den här chansen. Jag har valt den här vägen för att jag trodde att den skulle passa mig. Hittills har den vägen varit den rätta för mig. Men som flera här ovan också skrivit, jag tror inte heller att det finns en väg för alla. För att använda en rejäl, men dock så sann, klyscha: vi är alla olika.
S.
Januari 13th, 2009 at 9:52 pm
Jag blir både ledsen och arg över denna diskution ,, vad bra för dig att du gått ner allt själv . vad fan tror du jag gjort,, ingen annan mera än jag har fått jobba för att gå ner mina 50 kg på 6 månader , och ja med operation , är jag en sämre människa för det, Är ni duktigare än oss , för jag fattar faktiskt inte , jag sliter var dag för att lyckas,det operationen gör är dock bara att minska magsäcken , vi måste fortfarande använda hjärnan för att lyckas,
Sedan förstår jag inte vad det är att prata om ,huvudsaken är väl att man når sit mål.. du på ditt sätt vi på ännat sätt,
Hade det varit min som hade jag gjort allt för att hjälpa honom om det så innebar att låta honom opereras.
Jag har nu ett liv, för 6 månader sedan hade jag inte det ,
Januari 13th, 2009 at 11:13 pm
Det som var en krönika blev helt plötsligt en debatt…..
Jag reagerade starkt på din krönika, visst det är dina tankar och dina ord, men du uttrycker dig klumpigt och har uppenbarligen helt fel kunskap om magoperationer. Hur man lever som opad idag har beskrivits bra i övriga inlägg här.
Jag väntar på en GBP, vilket är det rätta för mig. Jag har gjort som dig, gått ner på egen hand, och lyckats också, varit normalviktig…men för att behålla den var jag tvungen att träna och motionera flera, flera timmar per vecka samt vara väldigt restruktiv med vad jag stoppade i mig. Åt 3 huvudmål + 3 mellanmål, men var ständigt hungrig, ständigt sötsugen…men jag tillät mig inte att “trilla dit igen”. Jag kunde inte fungera normal, utan levde med tanken på kosten hela tiden och ägnade all min fritid till träning.
Till slut gick jag in i den berömda väggen, för att jag försökte hålla min vikt….
Idag, flera kilo större än någonsin i mitt liv, väntar jag nu på verktyget som kan hjälpa mig tillbaka igen. Kunskapen om kost och träning har jag.
Det är rekommenderat att ALLA människor ska äta 3 huvudmål och 2-3 mellanmål. Precis som opade…så vad är problemet?? Jag kände mig istället väldigt handikappad då jag gick ner på egen hand och försökte hålla den vikten. Och jag tillhör de 98% som går upp alla kilon plus lite till efter ett tag.
Januari 14th, 2009 at 1:01 am
Jag är gastric by pass opererad och jobbar som sjuksköterska på en kirurgavdelning. Samtliga obesitaspatienter måste innan operation försökt att gå ner i vikt, det är praxis på samtliga opererande sjukhus i Sverige om det inte finns medicinska skäl som gör att patienten måste opereras omgående. Jag tror heller inte att det finns så många med fetma som söker hjälp genom operation som inte först försökt själva. Det finns dock miltal av studier som tydligt visar på att obesitaskirurgi då främst gastric by pass idag är den absolut bästa metoden för att behålla sin viktminskning. Fetma förändrar även bla hypotalamus hormoner och mycket annat i kroppen som gör att om fettman väl har börjat aklimatiseras i kroppen så blir det bara lättare att bygga på sig mer och mer fett, gastric by pass tar bort den störningen. Operationen i sig är heller inte mer riskfylld än någon annan operation. Däremot så är en väldigt stor övervikt farlig med tanke på narkos, så det är en anledning att operera sig innan man blivit alltför stor. Syftet med operationen är i första hand att patienten ska kunna förändra sina rutiner. Jag kan inte riktigt se att bara för att man lyckats hålla sin vikt utan att gå upp i över ett år så är det ändå en ganska kort tid. Även om detta bara är en krönika med enskild persons tyckande och tänkande, så anser jag att författaren har ett ansvar för det hon skriver då det påverkar de människor som läser. Obesitasoperationer räddar liv. Men då fetma är ett medicinskt problem så ska varje person som lider av detta få en individuell utredning av kirurg, det är omöjligt för en skribent bakom en krönika att veta vad som är rätt för varje individ.
Januari 14th, 2009 at 6:25 am
Jag tycker att det är väldigt synd att ropa efter tolerans för operationer, och sedan inte visa respekten tillbaka mot den som väljer en annan väg. Jag förstår att ni vill försvara det sätt ni har valt. Men varför vara så aggresiva mot den som har lyckats och förespråkar något annat? Kanske något att tänka på…
Januari 14th, 2009 at 10:09 am
Om du hade visat oss den respekten hade du kanske fått det tillbaka.
Som jag skrev innan vad bra att du gått ner , men det har jag med och mitt sätt är inte lättar än ditt så vill du ha respekt så lär dig innan du uttalar dig om sådanat du inte hanterar,
varken ditt eller mitt sätt är det rätta.
bägge är beroende på varför man har blivit överviktig , för mig var det ämnesomsättnings fel, bara en op skulle kunna ge mig livet tillbaka,alltså var op rätt för mig .
Varför du fått din övervikt vet jag inte ,men det vet säkert du därav ditt val.
Januari 14th, 2009 at 11:27 am
Men Joanna, majoriteten av oss har väl ändå inte varit respektlösa mot dig. Visst vi har ifrågasatt din krönika, och hur du uttalar dig om oss viktopererade men de flesta har ju också framhållit att vi tycker du har gjort ett stort jobb som gått ner alla dessa kilon.
Januari 14th, 2009 at 11:32 am
Många som har skrivit och gett dig credit för att du varit så duktig… dom har visat dig respekt att du gått ner så mycket i vikt. Kan inte förstå varför du känner att du inte fått respekt för det.
Jag tycker att du verkligen är ute och cyklar när det gäller viktoperationer. Tycker som så många andra att du skrivit oerhört klumpigt i din sk. “krönikör”
Ta reda på fakta först innan du börjar skriva, även om det är dina tankar och funderingar.
Jag tycker att du har varit duktig som har klarat av att gå ner 80kg på egen hand och sen hållit det i ett år. Vi får väl se var du befinner dig om några år. Du kanske åxå står i samma skara som oss viktopererade då. Vem vet. Kilorna kanske börjar krypa på igen och du kan kanske inte hejda dom.
Hoppas verkligen inte att så är fallet.
Men att kalla viktoperationerna som ett handikapp. Att kalla dom som är viktopererade för handikappade… jag förstår verkligen att du inte får någon respekt då.
Tänk före du skriver ner saker offentligt.
Januari 14th, 2009 at 1:49 pm
Hej!
Först ett stort varmt grattis till att du lyckats gå ner i vikt.
Jag reagerade på TV-programmet med blandade känslor. Kanske främst för att jag tycker att man ska behandla familjen och inte enbart den överviktige/a.
Dock tror jag att vi måste se att det är en annan policy för operationer i Sverige än i USA. De tog ju själva upp att pojken inte kunde bli opererad i England på grund av rådande lagstiftning.
Jag kan förstå din irritation över den amerikanska läkarens uttalande… men viss sanning ligger det i att många inte kan gå ner i vikt och behålla den utan den hjälp som operationen ger.
Dock ser jag att en operation många gånger är det bästa och med det inte sagt den “lättvindigaste” vägen till ett hälsosammare liv.
Om mig:
Jag har under hela mitt liv varit överviktig. Redan som barn inlagd två gånger på sjukhus för diet. Jag har tvingats banta sedan jag var 8år. Läkarna har behandlat mig och inte min familj. Jag har varit mobbad och slagen för min övervikt. Jag har aldrig kunnat använda moderna kläder (förrän på senare år när det kommit större storlekar). Jag har provat allt utom narkotika. Diet, KBT, xenical, reductil… gått ner massor men gått upp igen. Jag har nonchalerats av läkare som tagit mina symptom endast för att vara relaterade till övervikt/fetma. För tre år sedan skrev en läkare en remiss för op-konsultation. I tre år har jag stått i kö. För varje år har rädslan funnits för att jag vet att jag förkortar mitt liv pga övervikt/fetma. Livet som fet har varit handikappande både psykiskt och fysiskt.
Till sist i november i fjol fick jag min operation. Från det att jag startade med viktminskningsförberedelser har jag gått ner 24kg. Jag kan nu gå på toa och torka mig efteråt, jag kan ta på mig strumpor och skor och jag kan gå några km utan att stanna. Operationen gör mig inte smal, operationen är mitt hjälpmedel. Det är jag som gör jobbet, och precis som du måste jag välja vad jag äter, medvetet, för att må bra. Jag kan äta en normal portion… skillnaden mot förut är att jag nu känner att jag är mätt. Jag är inte på någotsätt handikappad efter operationen. Jag kan och får äta vad jag vill och jag har dietiststöd i min viktminskning.
Även för oss opererade finns det ingen genväg till viktminskning, men vi får ett redskap att ta oss dit. Kanske kan man lite med glimten i ögat säga att operationen är ett tekniskt hjälpmedel precis som en rullstol eller en blinkers för döva.
Jag blir ledsen när “det tros” att vi blir handikappade efter operationen och att operationen är istället för kostomläggning och motion. De som jag känner som gjort GBP tar sin operation just som ett hjälpmedel och jobbet att gå ner i vikt, det gör vi själva.
Visst kan en operation verka drastisk men i de flesta fall gör de som opereras det just för “att de har provat alla andra vägar”. Inte bara att man säger det som tomma ord utan man har kämpat.
Nu, som snart 40åring, kan jag äntligen få börja leva! Efter ungefär 32års bantande är nu mitt bantande slut. För det har dietisten gjort klart för mig. Jag får och behöver, tack vare operationen, aldrig mera banta. Nu ska jag bara äta och röra mig för att leva.
Januari 15th, 2009 at 8:42 am
“Krönikans huvudsyfte handlade dock om att man måste försöka själv först. Och att det är fel av läkare att påstå att det inte går att gå ned mer än 10 kg. Vilket är bullshit.”
Skillnaden är att läkaren i frågan talade ut ett statistiskt perspektiv, medan du tänker i absoluta termer.
Har du aldrig funderat över skillnaden mellan medicin och t.ex. matematik?
En matematisk regel får inte ha några undantag (t.ex. “Summan av två jämna tal är jämn”). Ett sådant påstående tål inga undantag.
Dessa medicinska studier är däremot statistiska studier. Om t.ex. bara 5% av patienterna lyckas att tappa mera än 10% av sin kroppsvikt och inte gå upp i vikt igen, kan man kanske påstå att, statistiskt sätt, är det nästintill omöjligt att göra det.
Visst kan det finnas undantag, men man kan inte rutinmässigt utgå från ett par undantag!