Sju saker
Jag fick en fin award av Kicki. En utmaning där jag ska berätta sju saker om mig själv som du kanske inte känner till om mig. Det är inte lätt kan jag lova. Jag menar – det mesta har jag redan vänt ut och in på när det gäller mig själv och mina tankar/känslor här i bloggen. Sedan finns det så klart en del skelett i garderoben som jag inte gärna delar med mig av. Med hänsyn till andra och mig själv. Men här kommer sju intressanta, eller högst ointressanta saker om mig som du kanske inte visste:
1. Jag avskyr potatis. I alla former. Vilket varit bra om man tänker på chips och sådant som fredagsmys.
2. Mitt favoritgodis är skumtomtar (som nr 2 kommer skumbananer och som nr 3 choklad i alla former)
3. Jag är tidsoptimist å det grövsta, planerar in nya saker fast dygnet bara har 24 timmar. ”Det ordnar sig” är nog en av mina vanligaste tankar.
4. Jag har dämpat ”ångest” med shopping (och med att äta). Är glad att den perioden i mitt liv är över.
5. Jag är rädd för blod och skiträdd för Döden. Eller egentligen inte rädd för blod på samma sätt som för döden. Men jag tycker att blod är obehagligt och spyr/svimmar om vartannat. Kan vara därför jag inte vill bli opererad?
6. Jag växte upp hos mormor, mostrar, barnflickor och barnvakter. Min mamma var ensamstående, ung, studerande och jobbade däremellan. Min pappa fanns aldrig med i bilden. Sedan något år tillbaka är han död. Innan jag hann träffa honom.
7. Jag är livrädd för att bli lämnad ensam. Övergiven.
Kommentera gärna!
Publicerat: 2009-11-09 |
Författare: Joanna Hagströms |
Kommentarer: 5 
Tack! eftersom jag inte har läst igenom hela din blogg så var det nya saker för mig. Jag är precis tvärt emot när det gäller potatis, jag älskar verkligen potatis. Blir det någon kall potatis kvar efter middagen så kan ta äta den just kall :) Att dämpa ångest med mat känner jag till, jobbar för fullt med att försöka sluta med det, går ganska bra, oftast i allafall. Jag skulle nog vända på din gidislista ;) choklad först, sen skumtomtar och sist skumbananer :)
Det är trisst att du inte hann träffa din pappa innan han gick bort, själv var jag 15 år när min pappa dog i hjärtinfarkt. Kan gissa att det funnits en saknad även om ni inte kände varandra på det sättet. Pappa är pappa och en förebild även om det inte är den bästa (hoppas du förstod hur ja menade).
Har insett och jag tror detta gäller oss alla, att det viktigaste är att vi förstår att allt är i gudomlig ordning. Det som har skett skulle ske för vår utveckling. (ja, jag tror på tidigare och kommande liv). Så även för dig. ”Allt är rätt som skett. ”
Det som skiljer oss människor åt är hur vi väljer att se på vad som händer oss, vilket attityd vi har.
Hur svårt det än är, var tacksam och visa glädje och förlåt dig och alla andra.
Nu får jag väl massa skit för jag skriver detta. Men det är viktigare än någonsin att visa ”glädje och uppskattning”. Tro mig. Det gör skillnad när någon är ursinnigt arg och du tänker: Tack för att jag får vara med om detta. Man går inte in i den andres drama och dräneras ej på energi heller. Man fyller sig med positivitet i stället.
Jättebra att skriva ner sina rädslor, det är ju lättare att bli av med dem när man erkänt dem eller är medveten om dem.
Eckhart Tolle är en mästare på att lära ut hur man går inåt. Efter träning blir man aldrig ensam mer.
Man går inåt i rummet i bröstet och då fylls man med god energi av sig själv. Detta är en sätt att bli av med ångest. För ångest är brist på närvaro och ditt inre barn ropar på uppmärksamhet och man kan tänka: ”mamma kommer nu och tar hand om dig”, och så går man inåt i tanken. Och blir lugn.
Så bli nu inte arg, upprörd eller något annat negativt över vad jag skrivit utan tänk: tack vad bra.
Känns som om Joanna verkligen är en person som kan visa glädje och uppskattning, förlåta sig själv och andra;)!
Men att bli arg ibland tror jag bara är nyttigt, tror inte alls på att ”sminka” över sina känslor alltid!
Skönt att någon mer vågar erkänna sin rädsla för döden, jag brottas med samma rädsla!Fortsätt att vara den du är Joanna, du verkar vara en väldigt bra människa(säger jag utan att känna dig annat än genom bloggen)!
Du växte upp hos din mamma! Däremot så hade vi god hjälp av både mormor och mostrar när det behövdes.
Sorry. Självklart växte jag upp hos mamma. Det jag menade var att det fanns många som fanns vid min sida och att de var viktiga personer för mig.
/ Joanna