Happy Valentine liksom

Kan man börja en söndag bättre än en tur till stallet och ut med Emba i skogen. Förmodligen inte – OM inte OM fanns…

När vi var redo att ge oss ut och jag hade precis börjat sadla på så viftade hon lite med sina bitsockerstora framtänder. Och min hand hamnade emellan hennes övre och undre hästkäke. Det gjorde ont. Skitont rent ut sagt. Jag var tvungen att sätta mig ner och andas. Samtidigt som en liten blodblåsa började torna upp sig.

Trots värk från handen hela vägen upp till armbågen så skulle jag ut. Vi var ju mer eller mindre redo liksom. Jag tog oss ut. På en ganska liten sväng. I skritt. Något annat blev det inte tal om. Ont ont ont. Och stackars Emba hade så dåligt samvete… försökte be om ursäkt genom att gosa in sin mule i min mage, lägga sitt huvud på min axel, blåsa och titta lite försiktigt på mig (man kan inte ens bli arg på henne när hon gör en illa…)

Nu har jag precis kommit hem. Maria tyckte jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och kolla vad de ansåg om saken. Sagt och gjort. Nu är jag upplyst om att jag inom 24 timmar måste ta en stelkrampsspruta eftersom att det var mer än 25 år sedan jag tog någon. Skitkul. Happy Valentine liksom. Är det detta som kallas för kärleksbett? Biten av kärlek?

UPDATE: Det blev ingen spruta i går då läkaren på Närakuten som undersökte handen inte kunde se att det gått hål någonstans. Blödningarna är endast på insidan.

Kommentera gärna!