Magpirr

Pangbom så sitter den där. Som ett smäck. En varm pirrande känsla börjar gro i magen. Nästan som en lovestory. Jippi!

Jag har den sista tiden ägnat ganska mycket tankearbete kring vad jag vill göra, och därmed slängt den ena affärsidén efter den andra på soptippen. Ingenting är känts riktigt kul. Och om det inte är kul så är det inte värt att satsa på enligt mig.

OM jag ska hålla på med någon egen verksamhet så måste det vara något som känns helt rätt och som på något vis kan komplettera marknaden, och kanske i bästa fall täppa till ett hål någonstans. Och nu tror jag mig ha funnit ett sådant. Något som kan starta i liten skara (vid sidan av ett heltidsarbete) för att sedan eventuellt växa och förgrena sig på alla möjliga sätt. Det finns bara möjligheter, inga hinder just nu.

Kunde knappt vänta tills jag fick kontakt med Maria om detta. Berättade lite snabbt via Facebook för henne vad jag tänker mig och hade hoppats på ett rungande JA NU KÖR VI - men fick istället “Joanna, den här gången tar vi det lugnt och gör saker i rätt ordning”, antar att hon tänker på butiken som blev ett inferno av snabba beslut och där jag i slutändan gick ur striden ganska slagen. Och fattig.

Självklart har hon rätt. Men när poletten trillar ner från ingenstans, och det känns helt klockrent då är det svårt att hejda sig.

Någon som vågar sig på en gissning vad min nya inriktning kommer gå åt för håll? Ledtråd; det är åt samma håll som tidigare men med en “twist”.

Pusspusspuss från en pirrig och företagsam Joanna!

Hellek

Första sportlovsdagen till ända. Hur jag spenderade den första halvan har jag redan avrapporterat. Men vad för spännande hände under eftermiddagen kan man undra? Eller inte.

Tidig eftermiddag insåg jag att en sväng till affären behövdes för att fylla på nödprovianten med anledning av den snöstorm som är på väg. Tänkte även passa på att hälsa på mamma som bor några mil bort. Klädde mig i fina nya klänningen (Katja of Sweden) och skottade fram bilen. Åkte några kilometer och insåg att snöstormen som var på väg nog snarare var på plats redan då man inte såg vägen framför sig på grund av allt snöande, och att den hårda vinden gjorde att tidigare fallen snö nu dolde var vägen fanns på grund av drivsnö. Vände vid första bästa avtagsväg och åkte hemåt igen.

Väl hemma traskade jag runt lite här hemma (har svårt att sätta mig ner och bara vara har jag upptäckt idag). La mig i sängen, läste lite i en roman jag släpat med mig hit, somnade någon timme, vaknade och drack gott the.

Mest spännande var nog när jag föll för frestelsen att göra det man bara måste göra när det är sportlov. Nämligen våfflor. Våfflor hör sportlovet till tycker jag. Och vadå att jag är ensam här. Man kan väl göra våfflor utan att skylla på att “barnen ville ha”. Fast då får man stå för att man är en sucker för frasiga våfflor. Maria var mycket imponerad när hon fick vetskap om att jag lagat mat. Själv är jag glad över att jag läste hela instruktionen på förpackningen och där kunde se att man kunde välja att göra lite “lightare” våfflor genom att bara ha i hälften så mycket smör :-). Tänk vad man lär sig!

Med en klick jordgubb/lime-kesella på våfflan är det lätt att hamna i himmelriket :-)

Halvlek

 Nu har halva dagen av första ensamma sportlovsdagen gått. Och jag kan rapportera följande:

Jag gick upp på övervåningen för att kika i kattvindsgarderoben efter termobyxor. Hittade ett par najsiga korvskinn från 70-talet med utsvängda ben och hög midja. Ålade i mig dem och skrattade högt åt min spegelbild. Försökte sedan stänga garderobsdörren och det gick inte. Och ingenting var i vägen. Med ett lätt förmaksflimmer förstod jag att det kan ha att göra med de stora mängder snö vi har på taket. Så jag behöll termosarna på och gick ut för att hämta en stege. Det är så mycket snö runt huset att jag med svårighet tog mig fram överhuvudtaget (försök själv att GÅ när snön är upp till grenen).

Insåg ganska snabbt att jag nog inte skulle ge mig upp på taket själv. Om jag skulle trilla ner skulle ingen veta att jag låg där och frös ihjäl med bruten nacke. Så jag bestämde mig för att rädda livet på mig själv och Pergolan istället. Pergolan är ju bara två meter hög och med en meter snö runt om så blir fallet inte så långt liksom tänkte jag. Sen skottade jag, sittandes, liggandes, ståendes på stegen - och ståendes på plasttaket tills jag hörde ett knak och tänkte att det kanske är bäst att återgå till stegen i alla fall. Fick bort “all” snö men är nu skapligt trött och träningsvärken lär inte vara skonsam.

Ja ni ser ju själva här ovanför hur trött och sliten jag är. Och blöt. Och kall. Och hungrig.

Och vad kan väl då vara bättre än att få komma in i värmen och dricka en varm kopp kaffe och äta kvarg med honung och valnötter direkt ur burken? Mums!

Ensam…

Helt plötsligt sitter jag ensam på landet. Sonen fick frågan av en kompis att hänga med hans familj till Vemdalen på lite skidsemester, och självklart ville han det. Jag skjussade honom till Tierp så att han kunde ta tåget till Stockholm i går där Marias föräldrar mötte upp och hjälpte honom att packa.

Ja och nu är han alltså på väg norröver. Och Maria är i New York. Och jag är här. På landet. Har tagit ledigt från jobbet till torsdag för att ha lite sportlov med sonen. Men han sportlovar i skidbacken istället (skulle jag också ha gjort om jag haft möjlighet).

Så vad ska jag göra nu? Ensam. Med tre lediga dagar? Undrar om detta ens har hänt förut? Med så mycket FRI-tid.

Söndagsbilder

Vi har det bra här på landet. Jag och Robin. Tiden går både långsamt och fort. Det snöar lite lätt och man håller sig helst inne. Förutom den dagliga promenaden och skottande av snö då förstås. Och turen till ICA för att köpa tidningen.

Livet på landet. Långt ifrån jordbävningar i Chile och Polischefer som våldtar barn. Tryggt.

Det blå fatet i pressglas köpte jag igår. Fullt med vårkänslor på något vis. Det är väl pastellen som gör det?

Fina fina huset från utsidan. Vackert inbäddat. Ljudlöst.

Dags för promenad. Fleecefodrade träningsbyxor och nyinköpt päls från 60-talet håller mig varm.

Ett råddjur hade lagt sig för att vila på vår uppfart. Hen låg kvar när jag kom tilbaka efter en timmes snöpulsande.

Bara ett fint litet grått uthus som jag gillar att fota. I alla årstider så står det där. Grått och stadigt ute på ängen.

Inga gula fläckar i snön här inte. Inga gråa avgasspår heller. Vitt vitt vitt. Rent. Och vitt. Är det på landet. Och tyst.

Slutligen några till råddjur som jag fick träffa på i dag. Visst är de vackra de små liven!