Opererad - YES!

Nu har jag börjat vakna till liv igen. Orkar du höra operationsrapporten så läs vidare, om inte - gör något annat vettigt av din tid :-)

Jag och Maria åkte in till sjukhuset klockan 9,00. Där satt vi sedan och väntade tills klockan hann bli 12,30 och en sköterska kom in i rummet och sade att NU ska vi iväg! Jag blev lite stressad och jag svalde snabbt de lugnande jag fått tidigare och bytte kvickt om till ruggigt snygga operationsstrumpor samt den vita operationsrocken. Maria pussade mig hejdå för nu fick hon inte följa med längre, då blev jag lite mera stressad (fast det visades bara genom några droppar som rann från ögonen). När dubbeldörrarna sköts upp och min säng med jag sittande stel som en pinne i rullades in på operationsavdelningen och jag fick syn på alla grönklädda operationsmänniskor så rann det inte längre bara, nu sprutade det nog lite mer om man ska förklara helt ärligt… Två sköterskor (jag tror de hette Johanna och Lotta) var jättesöta och snälla, de försökte lugna mig lite och småpratade lite om ditten och datten. Själv gled jag längre och längre bort i mitt stresstillstånd. Lotta ropade mig tillbaka flera gånger när hon märkte att jag försvann iväg.

Eftersom att jag vet att jag är lite svårstucken och att det inte blir lättare när jag stressar upp mig så varnade jag tjejerna om detta. Jag hade mer än rätt för så här svårt har det nog aldrig varit. Tillslut var det två narkosläkare och en narkossköterska som kämpade på med att sätta droppnålen på plats. När de höll på att gräva i mitt högra armveck så hördes plötsligt ett SWOSHANDE ljud och läkaren som börjar bli lite trött sade väl några väl valda ord och sköterskan torkade frenetiskt. Förmodligen så stötte de på en sprutande ven, när jag frågade om det var blod så svarade de inte (men min blodiga operationsskjorta gav mig svaret dagen efter). Eftersom att jag skakade så mycket och hackade tänder (samt tuggade sönder min innerkind) så tycke de att jag nog behövde lite mer lugnande så de drog på en dos rakt in i venen när droppnålen var på plats. Det tog där det skulle vill jag lova, ögonen gick bokstavligen i kors!

Ganska snart efter detta så kom syrgasmasken fram och de talade om att de skulle söva mig nu. Jag hann dock stoppa dem med att väsa fram orden: - Se nu till att jag sover ORDENTLIGT, jag vill inte vakna under operationen. Sen somnade jag och sov sov sov sov. De väckte mig när de körde iväg mig till uppvaket där jag fick ligga närmare SJU timmar, det enda jag minns var att jag började skaka och hacka tänder och läkaren sade lskgnskjie ge henne kankdngpas (eller nåt). Jag gled in och ut i sömnens värld. Väcktes ibland av att bland att höra Greta skrika att hon kissat på sig, eller när sköterskerna frågade de andra patienterna hur de mådde, eller när de berättade för någon patient vad klockan var. Jag måste ha varit den patient som låg längst på uppvaket den här dagen kan jag tänka mig. I min dimmvärld så var det rätt många som kom och gick under dagen. När jag bad om att få åka upp var jag ensam kvar. Förmodligen fick jag väl ligga extra länge (det var planerat en timme på uppvaket) för att jag kanske fick lite extra sömnmedel för att jag var rädd för att vakna? Eller för att jag fick den där medicinen när de väckte mig mot skakningarna?

Hur som helst, upp till plan fem kom jag med min säng till en sal med tre tanter i. Jag sov och sov och sov, vaknade och sov ända fram tills klockan fem morgonen efter. Då började min kropp vakna till liv och säga att den ville gå på toa och sådär. Det var jättejobbigt att promenera de 15 stegen till toan med hemska smärtor i såren, och för att inte tala om hur det kändes att sätta sig upp! Senare på morgonen kunde de koppla bort droppet och jag kunde börja tjata om att åka hem. Och trägen vinner. Maria hämtade mig på förmiddagen och jag fick åka hem!

Så här sitter jag nu, med fyra nya hål i magen. Två av hålen är nya och två av hålen har de tagit upp i gamla ärr - så det var jättebra tycker jag. Det gör ont i såren och spänner något hemskt när jag rör mig, lite illamående och huvudvärk samt smärtor i axlar och i halsen är hur jag känner mig idag. Ush vad snurrig jag blev nu, måste nog gå och lägga mig igen. Zzzznark…

I väntan på sjukhuset

Operationsdags! Efter lunch ska det ske. Hjälp!

Kraftlös

Känner mig så himla trött och ledsen, är helt utan ork eller med minsta lust att sätta igång med hemskrivningen jag jobbar på just nu. Klockan börjar närma sig 15 och jag har bara skrivit 9 ord hitintills - NIO ord! Vad är det? Efter en hel dags sittande vid datorn (förutom när jag legat i sängen och deppat).

Vet inte om jag är ledsen för att jag är stressad inför onsdagen eller om det hänger ihop med lördagens middag?

Ikväll är det dags för mingel för en ny kampanj som RFSL släpper, det kanske blir trevligt - om jag orkar mig dit vill säga.

Varför är inte alla dagar så här?

Morsdag

Det är söndag kväll ännu en helg har börjat närma sig sitt slut. Helgen har jag och familjen tillbringat på landet till största delen. Mycket städande blev det efter allt slipdamm i ju med golvslipningen förra veckan. Vi städade och städade och till slut kunde vi bära in möblerna på sin plats.

Som ett annat träningspass under helgen nyttjade vi den sagda självgående motorgräsklippan till våra 3500 kvm gräsmatta (som vuxit på sig rejält). Det var tungt som tusan och svetten rann på oss alla som gjorde ett försök. Syrran var förbi och låg i solstolen och njöt av solgasset med mig på lördagen - ja, hon fick en dust med gräsklipparen också :-) . Kvällen tillbringade vi hos MOR eftersom att det är morsdag idag. Tårta ordnade vi, och värdparet stod för grillade spett - mums!

Idag har vi varit till Marias mamma och umgåtts en stund, fick minsann i mig en bit vitchoklad och hallontårta, läskigt gott.

Operationen närmar sig med stormsteg. Jag har kommit överrens med mig själv att efter operationen ska jag ta nya härliga viktväktartag igen. Just nu är det så hopplöst med alla dessa eventuella anfall och mat som man inte kan äta, och en vikt som pendlar läskigt mycket vecka för vecka. Det är skönt att träning har funkat hyfsat den sista tiden i alla fall :-)

18-års kalas

Mina rara tvillingkusiner fyllde vuxet igår = 18 år. Helt otroligt vad tiden går fort. Helt plötsligt inser man att man är “gammal”. Hela släkten var där och ett stort antal vänner till flickorna och familjen. Partytält, buffé (med “smal cheesecake” bland annat) och karaoke stod på programmet. Syrran vågade dock inte sjunga den lilla fegisen ;-) … Vi gav bort islandshästridning till tjejerna, de verkade inte helt nöjda med presenten. Fast när vi berättade att vi var ett helt gäng som skulle med ut och rida då såg de lite gladare ut.

Operationen närmar sig. Nästa onsdag är det dags och idag ska jag till sjukhuset och träffa narkosläkaren. Usha. Förövrigt är det ganska lugnt, jag sitter och råpluggar och skriver de sista uppgifterna till kursen jag går. Som tur är har jag fått förlängt inlämningsdatum med anledning av att jag är sjuk. Så jag har en vecka kvar. Det ska nog gå! Back to business…