Vårkänslor

Äntligen tittar solen fram i den Kungliga Hufvudstaden och ger genast vårkänslor både här och där. Tog mig en lunchpromenad på en halvtimme i solen, solbrillerna på nästippen och bra radio i lurarna fick mig att studsa fram på vägarna runt Solna centrum. Jag har ju ett par träningsskor ståendes på jobbet, så det finns aldrig någon anledning (höga klackar tex) som kan hindra mig från att gå en sväng om jag önskar :-). På väg till tunnelbanan efter jobbet så hittar jag två personer som hittat en solig gräsplätt och slagit sig ner för att ta en soft stund i solen. Det ger mig verkligen härliga vibbar för vad som komma skall :-). Nämligen lata stunder på en gräsmatta någonstans i solen. Hur ser ditt fredagsväder ut?

Gick tidigt från jobbet idag och åkte in till Sveavägen för att träffa Maria och dricka en kopp kaffe. Jag och Robin är på väg till landet och Maria blir kvar i stan för att jobba (ovanligt va?). När jag sitter där med Maria så hör vi ett telefonsamtal bakom oss. Det är en ung tjej som ringer sin kompis (tror vi) och säger ”Vill du att jag ska handla något, vill du ha godis?”, den andra tjejen svarar då vad hon vill ha och den uppringande tjejen upprepar högt ”beställningslistan” bestående av ägg, bananer och keso. Tjejens besvikelse går inte att ta miste på och upprepar flera gånger till den andra tjejen ”Ok, inget mer alltså?”, nej den andra vill bara ha ägg bananer och keso (får vi veta en gång till), och tjejen frågar igen ”Inget godis alltså?”. Men tjejen står på sig, och det blir inget godis :-). Kul tycker jag :-)

Hoppas att du får en fin och härlig helg! Kram!

Seminarium

Fick för ett tag sedan en inbjudan till ett inspirationsseminarium för framtidens ledare av IHM. Trevligt tänkte jag och anmälde mig, ett inspirationsseminarium för en inspiratör är ju aldrig fel. Det var ju bara det att jag kanske inte tillhörde den uttänkta målgruppen, eftersom att det mest vände sig till chefer eller blivande chefer (och jag är inte direkt intresserad av något chefskap). Men lite fick jag med mig tillbaka i huvudet i alla fall.

Hans Fornwall föreläste och hade i mitt tycke en bra powerpointpresentation med många bilder och en del roliga citat. Så det var underhållande att lyssna på honom i 1.5 timme. Men någon borde ha talat om för honom att det inte är så bra att föreläsa med armarna i kors över bröstet tidvis – men det märktes mer än väl att han var ett ”proffs” på sin föreläsning. Mångfald, kreativitet och kommunikation var de punkter som berördes och kretsade kring. Och det är ju aldrig fel att bli lite uppdaterad i ”tänket” :-)

Det viktigaste för mig är nu att jobba vidare med min VISION för Livsvinst. För som Hans sa ”En bra vision förklarar helt enkelt varför jag ska gå till jobbet en morgon” :-)

Lägenhetsvisning

Efter jobbet idag så var det äntligen dags för att gå på visning av en av de nybyggda lägenheterna i Hammarby Sjöstad som vi varit lite sugna på. Då det fortfarande är en byggarbetsplats så var det lite science fiction att ta sig in via en port som egentligen inte fanns och sedan ta oss upp för en halvranglig trappa och betong betong betong (grått) runt omkring oss. Gav ingen bra förstakänsla om man säger som så. Hur som helst, lägenheten var stor, ljus och fin. Högt i tak, ekparkett i alla rum, många stora fönster, öppen planlösning, två toaletter (varav ett med badkar), stor altan, tre stora sovrum… Men något saknades, nämligen en bra planlösning. Många sköna kvadratmetrar gick åt till korridorer, klädkammaren var minimal (mina underkläder får knappt plats där – skämta). Och till råga på allt så måste inredningsarkitekten (eller om det är inköparen som bestämt) fått fnatt när han satt in dörrar i furufärg – till det fina ekparkettgolvet (vad är det för fel på vita enkla dörrar?). Och fönsterbräderna var djupa och fina i svart granit – men VEM kom på att det skulle vara BJÖRK-lister runt fönstren? Vad hände? Hade någon tagit extacy (stavning?) och bestämt sig för att blanda träslag hej vilt så mycket det bara gick? Nej, vi kommer inte att gå vidare med någon av de här lägenheterna.

Det var skönt när vi kom hem och kunde konstatera att vår bostad både är välplanerad och inte inredd av en knarkande yuppie (stavning igen?).

Dagens steg uppgick till 17000. Maten har varit ok, inte helt bra (åt en kycklingkebab till lunch), men ok. Det har under dagen ramlat in ett flertal förfrågningar på jobb, och det är ju också kul. Men roligast är nog det som ska hända på lördag. Men det berättar jag mer om då :-)

Människor

I dag skulle min kära vän L komma till jobbet och äta lunch med oss brudar ute på lokal. Tyvärr blev hon sjuk och jag som verkligen sett fram emot att få träffas och höra det allra senaste i hennes liv fick ställa förväntningarna på vänt. Så himla trist. I samband med att jag fick veta den tråkiga nyheten av A så berättade hon en rolig sak. Hon och hennes dotter ska åka till Barcelona på hennes dotters 18-årsdag i maj. Hon ska ge resan som present till dottern och jag blev så himla glad för hennes skull att mina ögon nästan tårades. A är inte så bra på att ”ge sig själv” utan allt går till familjens väl och ve. Men hon jobbar på att ”ge sig själv” och blir bara bättre och bättre på det. Och jag blir så himla glad :-) och lycklig av att se henne så glad och lycklig!

En annan sak som gjorde mig glad igår, var när jag gick i Gamla Stans tunnelbanestation och hörde vackert gitarrspel på långt håll. Min plånbok lågt långt ner i ryggsäcken och jag hade inget skrammel i fickorna. Så när jag närmade mig så sökte jag den spelande killens blick, fyrade av ett brett leende och gjorde ”tummen upp”. Jag tror att han blev minst lika glad av den gesten och att jag visade min uppskattning med att SE honom som min guldpeng hade gjort bland alla andra guldpengar på gitarrfodralet. Eller vad tror du? Varför är man så rädd för att möta människors blickar för? Sådant funderar jag ofta på när jag går på stan, och söker medvetet andra människors ögon. Det intressanta är när två ögonpar möts, för helt plötsligt så glimtar det liksom till. Man passerar varandra och varandras liv. Inga fraser utbyts, utan endast ett ögonkast – och man SER sina medmänniskor… Sådana expreminet gillar jag :-)

Viktstress

Redan vid halv nio slockande jag igår efter att ha legat och läst en stund i tidningen. Jag var verkligen supertrött. Sedan följde en natt med ett evigt vaknande och stressande runt runt i sängen för att hitta en bättre sida att sova på. Två gånger väckte jag tydligen Maria och en gång gick jag på toa, och passade då på att dunsa rakt in i väggen på väg genom dörrhålet. Nåja. Så kan det vara.

Nu till det som stressade mig, som gjorde mig vaken, som gjorde att jag inte kunde sova utan bara tänkte tänkte tänkte. Vägningen. Jag var orolig och rädd för att nå målet idag. Jag förstår att det låter jättekonstigt. Men jag känner mig inte redo. Helknäppt! Jag kände mig inte förberedd (hur man nu kan förbereda sig på målgången?). Så när vågen i morse gav mig samma resultat förra veckan 65,5 kg (=total viktminskning om 79,7) så kunde jag andas ut och stressen släppte. Ja, jag blev till och med glad över resultatet!

Jag tror att rädslan och känslan över att nå ett så stort mål hänger ihop med det som hänt mig vid tidigare stora målgångar. Tex efter att jag nått mitt allra största mål att gå ned 50 kg och börja rida igen – då blev jag alldeles tom och ledsen, hade jättesvårt att hitta motivationen igen och det tog ett tag att återhämta mig från ”chocken” av vad jag presterat. Vid andra målgångar så har jag nästan blivit smått deprimerad och även lagt på mig några kilon igen. Antar att min skräck (skräck är väl överdrivet, men jag använder det ordet ändå för att du ska förstå) för vad som ska komma sen, gjorde mig tveksam till om jag var/är redo att nå målet BIG time ever!

Förra veckan hade jag ett så stort ras på vågen att jag skuttade framåt mot målet liiiite för snabbt tror jag. Nästa vecka är jag redo – nu vet jag ju att jag är där och nosar – och kan förbereda mig mentalt att jag ÄR i mål redan :-)