Lunch på sjukhuset

På bilden kan beskådas vad jag fick till lunch en av dagarna på sjukhuset. Visst ser det väl smarrigt ut ;-) ? Brysselkål, torrt men ihopklibbat ris och en torr kycklingbit lagd i en konstig sås med ”gummihinna”, ni vet sådär det blir när en klick ketchup legat framme ett tag. Men det var bara att tugga och svälja.

I dag har jag däremot tagit mig en promenad ner till Cafét som ligger här i närheten och ätit lunch. Det fanns några olika sorters soppor att välja på, samt några smarriga mackor. Jag valde en svampsoppa och till det en skiva mörkt bröd med lite Lätta på. Tusen gånger bättre än den svampiga brysselkålen och den (urkiga) såsen till som beskådas på bilden. Det blev en sen lunch då lite samtal kom emellan. Men nu är jag hemma igen. Och – en fantastisk sak hände när jag gick hem från Kaveln. Jag ”kutade om” en äldre dam som var ute och gick med sina stavar. Hajjar du? J A G gick O M en person (visserligen en väldigt gammal trött människa men ändå). Det är stort. Det är en seger. Hurra hurra vad jag är bra ;-) . Snart är det maj, och då får jag springa på riktigt :-)

Tydliga instruktioner

Hittade en liten folder som stacks i min hand under min sjukhusvistelse med texten ”Till dig som opererats i buken – råd från sjukgymnasten”. Perfekt för mig att läsa lite mer svart på vitt (eller egentligen svart på rosa då pappret är rosa) vad som gäller och vilka råd som ges. Här kan jag tex läsa att läkningsperioden är 6-8 veckor och att hud och muskulatur läker snabbt medans bindväven läker långsammare (är det därför det är mest smärta inne i magen?).

Vidare står det att FYSISK aktiviet är VIKTIG. Och att det är viktigt att jag fortsätter vara fysiskt aktiv när jag kommer hem från sjukhuset (check). ”Promenader är en lämplig aktivietet att starta med”, liksom lättare hushållsarbete som att damma och diska (check). Men här kommer nu det viktigaste – det är viktigt att lyssna på ”kroppens signaler” och ”respektera dem”. Om kroppen signalerar trötthet, smärta, yrsel eller annat obehag, tag då en paus och vila – och det är väl just detta som är mitt problem tror jag. Jag känner mig piggelin på morgonen och ger mig ut på promenader (1000-2000 steg) och sedan grejjar jag runt lite här hemma, och sedan kanske jag tar en till promenad, och sedan däckar jag. Visst hade jag redan innan fått ”signaler” om att ta det lugnt – tex just yrsel och trötthet och illamående. Men man är ju så JÄVLA DUKTIG och ska klara sig själv minsann… Varför är det så?

Slutligen går att läsa att jag riskerar bråck om jag under de första tre månaderna tränar (tex löpning, styrketräning och gympa), eller lyfter tunga saker (tex väskor) och slutligen så tycker de inte att jag ska göra något ansträngande arbete – som att tex byta DÄCK på bilen. Jag byta däck? Moohahahahahaaaa…

Energidränerad

Ännu en helg till ända. Vaknade i morse lagom pigg och glad. Fick äntligen se en termometer som inte visade massa minus på skalan och kände mig genast ännu lite piggare. Efter att Maria farit iväg till dagens möte så släntrade jag runt här hemma och njöt av lugnet. Robin sov hos en kompis så jag hade lite ”egentid”. Fastnade framför morgontv och såg en kvarts program som handlade om de ”nya medierna” och några bloggare var inbjudna att företräda ”det nya mediet bloggen”. Intressant att de valt tre unga tjejer som alla bloggar om mode och tonårsliv (som det verkar) till sin panel. Bland annat Blondinbella var med i reportaget. En ung tjej som ligger högt upp på bloggtopslistan. Tyvärr har tjejen många läsare som inte riktigt gillar att hon ”sticker ut” (precis som här – alla kommentarer är inte alltid glada och trevliga, det finns en/några riktiga surisar som kommenterar även här emellanåt, men på hennes blogg var det extremt, vilket hat vissa fick ur sig, stackars flicka).

Vid elvatiden började jag min resa mot Sickla och restaurang Koloni där jag skulle träffa två som jag handleder i ”par” (som jag ”tvingat” att gå dit ända från stan – men de är ju vana ”gångare” så de antog utmaningen med lätthet). Det blev en rejäl promenad till busshållplatsen, sedan ett skumpande på 411:an i 7 minuter och sedan en rejäl promenad till restaurangen. Men det gick, jag var visserligen rätt matt när jag kom fram, men det gick bra bara jag fick sätta mig ner och vila. På bussen så satte jag mig längst fram på platsen avsedd för äldre och funktionshindrade. På skylten vid platsen så är det en liten gumma med käpp som visar vem platsen är till för. Jag satte mig alltså där trots att jag varken är gammal tant eller har käpp. Och sedan hoppades jag att det inte skulle komma någon som platsen enligt bilden var avsedd för. Men jag hoppades förgäves. För redan efter någon hållplats så klev den lilla tanten med kryckan på. Hon gav mig onda ögat och jag visste inte vad jag skulle göra. Och hur jag skulle kunna byta plats. Så när hon gav mig onda ögat så sa jag bara ”Jag må se ung och frisk ut, men jag mår inte bra” varpå hon riktigt fräste åt mig ”Jag har INTE sagt något”. Nä, inte med munnen kanske, men dina ögon talade mer än väl tänkte jag och satt kvar. Sedan var det snart dags för mig att kliva av. Och busschauffören som sett mina svårigheter att kliva på viftade med handen att jag skulle kliva av framtill och sedan sänkte han ner bussen till marknivå så jag lite lättare kunde kliva av. Då kändes det lite bättre och jag kände mig inte som en tjuv som snodde den äldre tantens plats. Jag hade lika stor rätt som hon att sitta där. Trots att jag ser ung och frisk ut som sagt.

Efter sessionen på Koloni så promenerade jag bort mot Onoff där Marias pappa skulle hämta mig och hjälpa mig att köpa en till skrivare som jag ska ta med till landet nästa helg när jag ska vara där (måste kunna skriva ut fakturor även på sportlovet). Jag passerade Mq och hittade en helt ljuvlig röd Bondelidkjol, men den var så kort att den fick hänga kvar på galgen (men en bild kunde jag inte låta bli att ta :-)). Inte för att jag hade kunnat köpa den ”i blindo”, den kostade ändå 700 spänn och att köpa kläder idag, som jag kanske inte kan ha om några veckor när svullnaden har gått ner. Dessutom planerar jag just nu en tripp till N.Y i maj och då vill jag spara pengar till att kunna shoppa där :-) . MEN, tomhänt kom jag inte från Mq ändå, jag hittade en svart klänning som jag tittat på tidigare, men nu med halva reapriset = 125 kronor. Jag klarade inte av att pröva den här heller (inge ork), men 125 kr kunde jag offra ”i blindo”. Och när jag kom hem så visade det sig att den söta 38:an satt perfekt. Bild kommer senare :-)

Väl hemma så plockade jag lite eftersom att vi skulle få middagsgäster i form av Marias bror med flickvän. Sedan var jag slut. Totalt slut. Energidränerad. Slocknade i sängen tills Maria och gästerna dök upp. Satt med vid middagsbordet så länge jag orkade, men satt och småfrös (inte av feber hoppas jag) och kände mig väldigt matt. Maria bjöd på vegetarisk lasagne med parmesanostsås och till efterrätt fruktsallad (jag gick och lade mig och vilade mellan mat och efterrätt) med lightglass och yoghurtsås. Mycket gott!

Nu är det dags att nanna :-) . Hoppas att du har haft en fin helg och att du får en toppenbra vecka! Det är Du värd! Kram!

Årets kvinna?

Vad krävs för att bli årets kvinna? Aftonbladet utser varje år årets kvinna, en utmärkelse som ska gå till en person som lyckats förändra eller som har utmärkt sig på ett positivt sätt. Förra året gick priset till Linda Hammar, en person som var väl värd utmärkelsen efter att ha låtit oss alla ta del av hennes vardag som funktionshindrad i Köping.

Det vore sååååå coooolt om årets kvinna var en tjej som gått ner 80 kg fett på egen hand och som viger sin tid åt att inspirera andra att gå ned i vikt vann i år. Tycker du inte ;-) . Nominera på aretskvinna08@aftonbladet.se

Att vakna på den rätta sidan

Grannarna hade en ljudlig fyllefest här på gården i natt. Jag har aldrig hört på maken på ljudnivå. Och när de började skjuta raketer mellan bostadshusen så det lät som någon släppte bomber, ja då klev Maria upp och kika ut genom persiennen. Då ett flertal grannar uppenbarligen reagerat och ringt efter ”hjälp” så kunde Maria krypa tillbaka i sängvärmen. Sedan somnade hon. Själv låg jag vaken ett tag till och ”bevakade” festen. Jag blir verkligen stressad av fulla människor som inte riktigt kan ta hand om sig, jag vill liksom ha ”koll” på att ingenting händer. Ligger stel som en pinne i sängen och försöker ”se” framför mig vad de gör, vara ett steg före, så OM de nu skulle skjuta en raket in i vårat sovrum, skulle kunna ta skydd. Jag förstår ju att detta är helt osannolikt (att jag skulle hinna ta skydd om det kom en raket farande genom fönsterrutan) men ändå. Det är nog rädslan för människors irrationella beteende som skrämmer mig. Förmodligen spår från min tidigare PTSD (Post traumatisk stress symptom) som jag fick efter att ha levt med en person som var väldigt oberäknelig. Nog om det det.

I morse vaknade jag däremot. PÅ SIDAN. Och jag blev överlycklig! Efter att ha legat på rygg i 11 dagar utan att ha kunnat lega på något annat sätt så har jag verkligen längtat efter att kunna ligga på sidan (min favvo). Det gör ganska ont i ryggen av att ligga på samma sätt en längre tid (inte bara på natten), och jag har vid några tillfällen försökt välta över på sidan, men det har inte funkat. Men i morse så vaknade jag alltså så, och det kändes helt ok. Tills jag klev upp. Och knivarna högg i magen, högg och sågade. I med friska alvedon och sedan upp och berätta för Maria som stod och gjorde sig i ordning för att åka till jobbet (hon har haft möten hela helgen igen) ”jag vaknade på sidan, jag vaknade på sidan” sa jag och log som en sol :-) .