Bil & Cykel

Nu har jag vinkat adjö till Toytan för alltid. Killen som tittade i söndags var här idag och betalade och hämtade bilen som varit till stor glädje för familjen Hagströms-Sjödin de senaste fyra år. Tänk alla härliga auktionsfynd jag tryckt in i den, allt från fyndlådor till bord, stolar och en fin 20-tals soffa för en tjuga. Tänk alla långa turer från Malmö till Norraste delarna av Norrland. Tänk på alla gånger magen slog i ratten i början av vår ägo av den bilen… Ytterligare ett kapitel avslutat!

Men innan jag överlämnade nycklarna till nya ägaren så passade jag på att svänga in till stan med min cykel bak på dragkroken. Jag kom nämligen på att det skulle bli väldigt svårt att kunna köra den till servicen med cabben. Hade egentligen en bokad tid i morgon bitti (livstids service ingår i cykelköpet), men när jag kom fram så klev jag in på Cykloteket och frågade om jag kunde lämna cykeln redan nu, han frågade då om jag ville hämta den senare ikväll ”Nä det går inte sa jag, bilen ska jag sälja så efter 19 har jag ingen bil längre”. Hmmm sa den shyssta killen och sa ”Vetdu, kan du vänta en stund? I så fall kan jag serva den nu”. Och så drog han iväg med cykeln, jag klev in i butiken och kikade på lite coola cykelkläder, men avhöll mig från att köpa något (sparar mig till N.Y) till mig själv, men Robin behöver ett par nya cykelhandskar så ett par sådana fick det bli. Sedan var cykeln klar. Fick beröm för att den var så välskött och i bra skick! Det tackar vi för – kul att få veta att cykeln är i topptrim. Ja, så nu kan inget (förutom konditionen) hejda mig från att börja cykla till jobbet igen. Vi får väl se om det kan bli någon tur redan nästa vecka :-)

Stegtävling

Nästa vecka börjar vår stegräknartävling på jobbet. Så idag har jag sprungit runt på enheterna och delat ut 100 stegräknare till personalen. Det ska verkligen bli jättekul – och precis vad jag behöver för att motivera mig att röra mig ännu mer – för att få uppleva att faktiskt nå målvikten. Det skulle inte vara helt fel…

Min enhet måste vinna i år, herregud, de har ju mig som coach och motiverare hela arbetsdagarna gratis ;-). Förra året vann jag det individuella priset på enheten, men var väldigt nära att bli slagen av enhetens ålderman (han är en riktig knatare den gubben). Men, med hjälp av N.Y och alla många långa promenader där så tog jag hem spelet. Min chef blev lite orolig när jag sa att jag bokat en ny resa dit, men jag försäkrade honom om att tävlingen kommer att ha avslutas innan jag är framme (6 jun i är sista dagen och vi åker den 5:e). Som om det bara var N.Y som gör att jag går en del. Jaja, det kan han få tro :-)

+

Det verkar inte bättre än att kroppen ville lägga på sig den här veckan (?). Plus på vågen om 0,5 kg resulterar i en veckovikt om 66 kg, helt plötsligt så ökar avståndet till målet igen. Blä.

Goderkväller

Fy sjutton vilken eftermiddag det blev. Kursen slutade redan kvart i fyra och jag kutade ut till parkeringen och cabbade ner för att ta en tur genom stan och där plocka upp Maria efter jobbet. Hela dagen hade jag suttit på kursen och längtat efter att få sjunka ner i den sköna bilen och brumma iväg i solskenet. Problemet var att jag inte kom längre än 50 meter. Sedan var det stopp. Stopp stopp stopp. Stopp i trafiken i hela stan och på alla leder och tvärgator. I en och en halv timme satt jag fast i bilen, rullade fram fem meter var tionde minut eller så. Slutligen hade jag kommit fram till en rondell 500 meter bort (efter 1,5 timme!!!) och då svängde jag in där på närmaste tvärgata, hittade en parkering och ställde bilen där och tog mig hem med kollektiva färdmedel. Bläääää för bilolyckor som orsakar kaos. Jag som skulle hem snabbt och smidigt (och glidigt) och få en skön eftermiddag hemma…

Jaja, nu blev det som det blev. Pärlan står kvar i Solna och jag måste köra hem henne i morgon istället – hoppas att det är lika fint väder då och inga eländigheter på gatorna :-)

Bilden där uppe togs i morse på väg till jobbet, då flöt trafiken och jag var lycklig!

Utbildningsdag

Idag sitter jag på utbildning hela dagen. Med tanke på förra veckans händelser så är det ju inte illa att jag är på säkerhetsutbildning idag. Solen skiner och nu är det rast i en halvtimme, det gör att det blir ett snabbt stopp på salladsbuffén rätt över gatan (sitter där nu) och en kvick lunch för att sedan hitta en stund i solen. De andra gick till ett annat ställe men jag kände att jag behövde vara lite själv.

Sådana här utbildningar väcker så mycket gamla minnen och tråkigheter. Ofta vaknar minnen till liv från en tidigare realation fylld med våld och hot, men just idag så har många av mina tankar kretsat kring brandexplosionen jag var med om för två år sedan snart. Ni som hängt med ett tag minns säkert när jag var på psykologikurs i Gävle där vi i tre dagar var utsatta i skogen och skulle vandra några mil samt lära oss att ”överleva”. Sista dagen när ”mission var completed” så att säga hade infunnit sig och vi satt ett gäng runt lägerelden och åt frukost tappade en av deltagarna en dunk med 5 liter (!!!) tändvätska rakt in i den öppna elden. Jag vet inte om du kan föreställa dig smällen, och eldklotet som blev flera meter stort och sköt rakt upp mot tallarnas toppar på rätt många meter. Paniken som blev, där en del sprang till skogs andra paralyserades, tjejen som satt framför mig började brinna (och genom att hon satt där räddade mig från att slickas av lågorna mer än på pannan och benen), det brann på marken runt omkring oss och paniken var total. Ja fy fan vad man får vad med om grejjer.Usha! Brandkår, ambulans och media. Och två chockade kursledare som inte fattade ett skit – trots att det var en psykologikurs.

Det är vid sådana här kurser som jag inser att jag inte bearbetat färdigt, eftersom att jag direkt hamnar i de här tankarna med kramp i bröstet. Fast det kanske är en typ av bearbetning det också. Hur som helst, snart är det dags för 20 minuter i solen :-)