Nyckelviken

Glömde att väga mig i morse. Glömde att det är torsdag. Kan bero på att jag inte är i ett viktminskningsfokus just nu, utan ett må-så-bra-som-möjligt-fokus och ingenting annat. Kanske väger jag mig i morgon. Kanske inte.

Är inne i depp just nu. En sådan där depp där man undrar varför man är 36 år och ändå rädd för att man är en bluff. Värdelös. Ful. Och tjock.

Tittade på bilder i dag. Bilder från något år tillbaka. Eller två. Hur fin och smal jag var när jag gick i mål. Och jämförde med hur de här dryga 10 kilona jag gått upp verkligen fläbbat till mig. Jag vet att jag borde vara glad och stolt över att jag gjort det omöjliga. Gått ner 80 kg. Jadajada. Och därför blir min depp extra depp eftersom att jag BORDE vara glad och stolt över det jag åstadkommit. Istället för att dra i fläsket som tillkommit här på slutet… Förmodligen borde jag titta mer på bilderna hur jag såg ut när jag vägde 145 kg och jämföra med i dag, istället för att titta på bilderna då jag vägde som minst och jämföra med i dag.

Efter att jag gråtit en skvätt till dagens avsnitt av Biggest Looser där deltagarna fick möta bilder av hur de såg ut när de började sin viktminskning, och sedan fick jämföra det med bilder hur de ser ut i dag. Och se deras reaktioner på vilka fantastiska förvandlingar de genomgått. Ja då fick jag lite krut i baken och gav mig ut på en kvällstur i Nyckelviken på 1,5 timme. Svettades och stånkade. Grät någon tår. Och passade på att kliva upp och ner fem gånger på alla bänkar jag såg de sista kilometrarna (bra tips för att få musklerna att jobba lite extrra - men kolla sulorna först).

Nu känns det lite bättre igen. Motion är verkligen ett bra sätt att använda sig av när man måste tömma huvudet.

Skåpsuperi?

Jag plockade undan tvätt inför att vår städtjej skulle komma. Döm om min förvåning då jag nu på morgonen hittade två flaskor SPRIT i Marias underklädeslåda… Först blev jag nervös över att hon hade någon hemlighet för mig (typ att hon var skåpalkis) sedan blev jag dödsförskräckt när jag kom på varför det låg två flarror sprit bland hennes trosor.

Vi har en tonåring i huset!

SATC 2

Morgonstund har guld i mun. Eller stalldoft i näsan och pussvänlig mule att gosa med. I alla fall om man är Joanna och sticker till stallet medan hästarna fortfarande mumsar frukost. En av de fina fördelarna med att vara statligt anställd är att vi får träna en timme i veckan på arbetstid (friskvårdstimme) och vad kan väl vara mer friskvårdande än en ridtur i skogen innan daggen försvunnit från den gröna mattan i naturen? Inte mycket om du frågar mig.

Efter jobbet stack jag till Sickla där Maria och Micke mötte upp och gick på bio. Sex and the City 2. Skulle egentligen ha gått redan förra veckan då jag satt på två åtråvärda förhandsvisningsbiljetter. Men min mage ville annorlunda och två platser fick stå tomma den dagen. Men nu fick jag se den. Äntligen. Tankade lite N.Y-känsla (men grät inte när de spelade vinjetten som jag gjorde när jag såg första filmen på bio) även om handlingen utspelade sig i Arabien.

Tyvärr fanns det väl några luckor i filmen som fyllts med “skräp” istället för helt enkelt rakats bort för att korta ner den. Och alla skratt föll inte riktigt väl ut. Men jag är glad och nöjd ändå. Och den största behållningen var att se att Carrie gick i plisserat och i alldeles för långa plagg (den långlånga böljande klänningen är verkligen tillbaka, gärna plisserad) så hon fick liksom lyfta sina klänningar när hon tog sig fram. Spännande. En ny sorts “burka”, något som hämmar vilken Pippi Långstrump som helst. Men inte Carrie inte. Fashion först och främst. Användarvänlighet kommer på andra plats. Men det är väl så det är. I landet Over There :-)

Helgen

Efter regn kommer uppehåll. Och Mors dag. Med blommor, mjuk kudde och kort med fina ord. Ord som “Mamma, du finns där när jag vill prata. När jag är glad eller lite sur. Mamma, du är bäst. Grattis på Mors dag“. Dessa ord tyckte min tuffe tonårsunge att hans mamma (eller egentligen mammor, men det fanns inga kort som det stod mammor på - mycket märkligt - här finns tydligen ett nytt hål att fylla på marknaden by the way). Tuffe sonens mamma (jag i det här fallet) är mycket rörd över kortet och har tagit med det till jobbet och suttit och fingrat på det och undrat hur jag lyckats få till en så fin grabb :-). Lite (läs skitmycket) glad är jag allt!

Mors dag flöt för övrigt fram på ett behagligt söndagssätt ute på landet. Först en sväng i solstolen, sedan en sväng på auktion (köpte en himmelsblå skål i pressglas till samlingen i köksfönstret på landet), sedan finfint besök av Marias föräldrar och bror, sedan lite sen Morsdagslunch, sedan lite loppisfyndande av ett superfint gammalt paraply (jag har fått pippi på gamla paraplyer, älskar dem extra mycket när de kostar en guldpeng), sedan en sväng till supergoda hembakade bakverk på Strömsbergs sommarcafé. Sedan hem. Sova sova. Vakna måndag morgon (knappt), ruska liv i kroppen och bege sig till en ny arbetsvecka. Näst sista före semestern och USA. Det går undan nu :-)

Äh. Nog skrivet. Här kommer lite bilder.

Tråkmuppar

Ibland får jag känslan av att man som dagboksskrivare på nätet ska behöva stå ut med vad som helst. Onödiga påhopp om inredning som man själv gillar, eller kommentarer som är skrivna för att trycka till personen som har bloggen. Jag tycker att det är väldigt onödigt. Och tro det eller ej. Men jag blir faktiskt ledsen. Och tar åt mig.

Jag önskar verkligen att min självkänsla var bättre än så, och jag jobbar för fullt på att skaffa mig ett skydd mot elakingar. Den senaste tiden har jag behövt ta bort förvånansvärt många inlägg från töntar runt om i landet. Jag tycker inte själv att jag skriver särskilt provocerande, men uppenbarligen har min något stärkta självkänsla retat upp ett antal personer den sista tiden. Tråkigt men sant.

I går sa jag orden “Jag kanske borde sluta blogga. Vad är det för mening?”. Men sedan kom jag ihåg alla underbara och fantastiska människor som läser och kommenterar här. Och att de är långt många fler än de bittra och tråkiga individer som också häckar här och väntar på en chans att hugga. Så jag stannar. Och fortsätter plocka bort sura och bittra inlägg från personer som inte är önskvärda här på Livsvinst. Det är min blogg. Jag bestämmer :-)